Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - 3. Bonifacius VIII:s nederlag. Påfvedömet i Avignon
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
BONIFACIUS VIIIs NEDERLAG PÅFVEDÖMET I AVIGNON
Den liksom i förhållandenas naturliga utveckling gifna
konflikten mellan påfven Bonifacius VIII, de oinskränkta
kyrkliga anspråkens energiske förespråkare, och hans krönte
samtida i Frankrike, en af den moderna statstankens förste
förfäktare, uppflammade på gränsområdet af den andliga och
världsliga makten. Staten hade sedan 1100-talet börjat att för
sina ändamål beskatta äfven de andliges egendom, då däremot
kyrkan blott i undantagsfall och med påfvens särskilda sank-
tion ville tillerkänna den världsliga makten en dylik rätt. Då
nu vid slutet af 1200-talet konungarne af Frankrike och England det oaktadt skredo
till egenmäktig beskattning af sitt kleresi, trodde sig Bonifacius ej böra tåla detta.
Han utgaf tvärtom den 25 februari 1296 en bulla (efter begynnelseorden kallad Clericis
laicos), i hvilken han förbehåller sig den uteslutande rättigheten att pålägga kyrkans
gods afgälder och hotar såväl de världslige, som upptaga dylika, som de andlige,
som tillstädja dem, med kyrkans högsta straff.
Men de tider voro redan förbi, då kurians maktspråk skref lagar för furstar och
folk. Under det att i England konungen, utan att taga notis om bullan, underkastade
kleresiet sin vilja, så förstod Filip IV att gifva Kristi ståthållare ett kännbart slag,
i det han medelst ett allmänt förbud mot utförsel af guld och silfver afskar kurians
inkomster af kontanter från Frankrike. Denna skadegörelse var Bonifacius icke
vuxen; han gaf i ett nytt bref, dateradt juli 1297, den förargelseväckande bullan en
tolkning, som faktiskt upphäfde densamma. Återställandet af det goda förhållandet
mellan Rom och Frankrike syntes ytterligare befästas genom den af påfven vid denna
tid verkställda kanoniseringen af Ludvig IX.
Dock motsatserna slumrade blott; i tysthet vidgade sig klyftan. Då påfven år
1298 erbjöd sina tjenster som medlare i kriget mellan England och Frankrike, antog
Filip endast en privatman, Gaetani, som medlare och förklarade ostentativt, att den
världsliga regeringen i hans rike tillkomme honom allena och att han därför icke
skulle tillåta någon att inblanda sig, ej heller erkände någon lefvande varelse so*m
sin öfverherre i världsliga ting.
Om denna förklaring var ämnad som en varning under påfvens adress, så visade
sig denne antingen icke förstå den eller förakta den. Bonifacii själf känsla stegrades
än mer genom det af honom påbjudna kyrkliga jubelårets glänsande förlopp. Den
som ville blifva fri från sina synder, så hade han förkunnat, skulle vid sekelskiftet
komma till Rom och förrätta sina böner vid apostlarnes och helgonens grafvar; tack
vare den makt, S:t Petri nycklar förlänade hans efterträdare, förfogade denne i rikaste
mått öfver aflat för enhvar, som infann sig. Detta var en lockelse, som hundra-
tusenden icke kunde motstå. Året igenom trängdes pilgrimerna på den eviga stadens
gator, och påfvedömet blef rikt på anseende och klingande valuta; ty för intet erhöllos
naturligtvis icke kyrkans nådegåfvor, hvar och en måste betala sin skärf till den
apostoliska kammaren. Det hela åter fick karaktären af en generalmönstring af alla
Kristi trogne, som fylkade sig kring sin främste herde. Mer än någonsin tillförene
kände sig Bonifacius som världens herre: den romerske öfversteprästen, så förkunnade
han, härskar öfver konungar och konungariken och alla skapade varelser; alla
troende kristne, huru hög rang de än innehafva, måste underordna sig honom, och,
om de fela, mottaga hans mandat och förmaningar, liksom de sjuke ett hälsobring-
ande läkemedel. . ’ .
Bonifacius skulle icke sakna tillfälle att pröfva dessa anspråk i praktiken. År 1301
lät konung Filip IV fängsla biskopen af Pamiers Bernard af Saisset, som i egenskap af
påflig legat bjudit honom trots, samt öppnade process mot honom för högförräderi.
Svaret blef en flammande bulla - Ausculta fili (den 5 december 1301) - i hvilken
påfven framställde åtskilliga klagomål samt fordrade Bernards ovillkorliga frigifvande.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
