Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - 3. Bonifacius VIII:s nederlag. Påfvedömet i Avignon
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
340 W. FRIEDENSBURG, MEDELTIDENS SLUT.
på kurian hämnas sina under albigenskrigen fallna förfäders blod, skulle där räcka
påfvens motståndare handen och på allt sätt söka förhindra bannlysningens förkun-
nande. Konungens egentliga afsikt tycks hafVa varit att bemäktiga sig Bonifacii
person och föra honom till Frankrike, där ett koncilium skulle döma honom. Till
den ändan trädde Nogaret i förbindelse med medlemmar af släkten Colonna, påfvens
och hans ätts dödsfiender, och öfverföll dagen innan bannbullan skulle uppläsas
denne i hans fädernestad Anagni (den 7 september 1303). Man inträngde i hans
gemak, men då han oförskräckt trädde de instormande till mötes, vågade man icke
bära hand på honom; dock hölls han under tvenne dagar liksom belägrad, till dess
hans anhängare, öfverlägsna i antal, skyndade till och befriade honom. Törstande
efter hämnd vände sig Bonifacius till Rom, men knappast anländ dit föll han i en
häftig sjukdom, för hvilken han dukade under den 11 oktober samma år. Den
honom vederfarna smäleken hade gifvit honom döden.
I den mans bedröfliga slut, som icke velat erkänna någon jordisk makt öfver sig,
såg den allmänna meningen flerstädes en gudomlig straffdom för Gaetanis förhäfvelse.
Dock visade kardinalskollegiet så mycken känsla för den heliga stolens värdighet, att
det i sällsynt enstämmighet efter blott tre dagars konklav den 22 oktober 1303 gaf
kristenheten ett nytt öfverhufvud i dominikanergeneralen Nicolaus Bocasini från
Treviso, en man af ringa härkomst. Detta blef för en tid af sjuttiofem år framåt
det sista påfvevalet i Rom. Benedikt XI (1303-1304), som den valde kallade sig,
hade i likhet med hans ordens öfverhufvud varit anhängare till Bonifacius VIII; men
att fullfölja sin föregångares politik tilltrodde sig Benedikt icke. Han återgaf tvärtom
släkten Colonna dess gods och återkallade sin företrädares för konungen af Frankrike
misshagliga förfoganden. Först sedan han flytt från det jäsande Rom till Perugia,
det guelfiska Italiens centrum, fattade påfven mod till skarpa uttalanden, åtminstone
mot de omedelbara anstiftarne af och deltagarne i attentatet i Anagni. Men redan
den 7 juli 1304 nåddes han i Perugia af döden.
Därsammastädes hölls den nya konklaven. Skarpa stodo motsatserna emot hvar-
andra inom kardinalskollegiet: å ena sidan bonifacianerna eller det italiensk-patriotiska
partiet, å den andra Frankrikes anhängare. Ingendera delen förmådde uppnå den
för påfvevalet erforderliga majoriteten. Bonifacianerna uppsatte då ärkebiskopen af
Bordeaux, Bertrand de Got, en gascognare, på förslag; ehuru konung Filips undersåte
gällde denne för en fiende till Frankrike och anhängare af Bonifacii politik. Men då nu
fransmännen hörde sig för hos den äregirige prelaten, funno de snart, att besittandet
af tiaran gällde för honom mer än hans öfvertygelse. Så tillföllo äfven kollegiets franska
röster Bertrand, och denne valdes den 5 juni 1305 under namn af Clemens V (130*5
-1314) till påfve. Clemens svek ej heller fransmännens förväntningar; i det han
prisgaf sitt förflutna blef han Frankrikes slaf, så att han till och med förde kyrkan
i landsflykt. Ty i stället för att vid underrättelsen om sitt val begifva sig till Italien
till kardinalsförsamlingen, kallade han denna till Sydfrankrike. Sedan han därefter i
Lyon i konung Filips närvaro mottagit kröningen, utnämnde Clemens tio kardinaler,
af hvilka nio voro fransmän. Därmed var denna nations öfvervikt i kollegiet beseglad
för lång tid framåt. Äfven påfvens hushåll inrättades efter franskt maner. I synnerhet
sina landsmän, gascognarne, och sin vidt utgrenade släkt försåg Clemens i rikligt
mått med prebenden och kyrkliga ämbeten. Från Italien höll han sig alltjämt fjärran
och gaf sedan 1309 den huset Anjou tillhöriga staden Avignon företrädet som sin
uppehållsort. Han underordnade sig helt och hållet den franske konungens vilja, gaf
alla deltagarne i attentatet i Anagni absolution och skänkte till och med sitt bifall till de
af Bonifacius VIII mot Frankrike riktade bullornas strykande ur det påfliga kansliets
register. Blott ett af Filips hemställanden motstod han, nämligen att den mot Boni-
facius under lifstiden gjorda anklagelsen för kätteri och trolldom nu skulle fullföljas
och att en formlig process skulle inledas mot den döde.
Däremot gjorde sig Clemens helt och hållet till Filips medbrottsling och handt-
langare vid dennes inskridande mot tempelherrarnes andliga riddarorden.
Ända intill nyaste tid äro visserligen forskarne af olika åsikt i fråga om denna
ordens skuld och oskuld. Men om det å ena sidan icke kan förnekas, att riddarne
blifvit främmande tor sin ordens ursprungliga syftemål, i det de kommit i besittning
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
