Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - 5. Efter interregnum
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
EFTER INTERREGNUM
Kejsardömets idé hade i Tyskland icke gått under med
Fredrik II:s död. Ju olidligare det allmänna tillståndet var,
dess eftertryckligare blef det tyska folkets fordran på en all-
mänt erkänd härskare. Äfven för territorialherrarne, som
under interregnum fiskat i grumligt vatten och lagt sig till
med rikets gods och rättigheter, blef det till sist en nödvän-
dighet att åter erhålla ett öfverhufvud, från hvilket gällande
rätt kunde utgå; blott på detta sätt hoppades de kunna njuta frukterna af de besitt-
ningar, de tillvällat sig. Dock var ingen af den åsikten att det skenkonungadöme, som
representerades af de år 1257 under oenighet valda främlingarne, kunde bilda grund-
valen för en verklig riksmakt. Då därför den 2 april 1272 den ene af dessa båda
skuggkonungar, engelsmannen Rikard, dog, så ledde denna tilldragelse ingalunda till
erkännandet af hans honom öfverlefvande motståndare, konung Alfons X af Kastilien,
utan gaf upphof till en rörelse att åstadkomma ett nyval. Äfven påfven Gregorius X,
en man af måttfull sinnes-
art, anbefallde enträget
de tyska furstarne att
skaffa riket ett öfverhuf-
vud; han önskade näm-
ligen upprättandet af ett
kraftigt kejsardöme sär-
skildt med hänsyn till
bevakandet af de kristna
besittningarne i Öster-
landet och som motvikt
mot den fransk-angevin-
ska makten. Äfven det
inhemska borgarståndet
lät höra sin mening: en
i Mainz sammanträdande
församling från städerna
vid mellersta Rhen och
i Wetterau förklarade,
Rudolf I:s af Habsburg
konungasigill.
att man blott skulle
erkänna den som konung,-
som enhälligt valdes af
kurfurstarne (februari
1273).
Under tiden sågo de
senare sig redan om efter
ett öfverhufvud. Man
hade fullständigt fritt
val. Allmänt var man
enig därutinnan, att icke
kora en alltför mäktig
herre, som t. ex. konung-
en af Böhmen, Ottokar,
hvilken ryckt de öster-
rikiska landen till sig,
eller pfalzgrefven Ludwig,
det wittelsbachska husets
hufvudman, då i händelse
af ’dessas val enhvar hade måst frukta för sina besittningar. Åtskilliga kandidater
döko upp för att åter försvinna; däremot blef det afgörande för sakens utgång, att
borggrefven Fredrik af Nurnberg hänvisade ärkebiskop Werner af Mainz till grefve
Rudolf af Habsburg, en af de rikaste och anseddaste bland de schwabiska grefvarne.
Den föreslagne hade rykte om sig att vara en duktig och försiktig herre; å andra
sidan var hans makt icke egnad att ingifva farhågor. Då Rudolf nu visade sig villig
att lofva sina framtida valmän hvad de satte som pris för sina röster– i hufvudsak
bekräftande af kurfurstekollegiets rättigheter och anspråk samt af de enskilda förvärf,
som gjorts under interregnum - och därtill var beredd att med sina döttrar knyta
familjeförbindelser med de kurfurstliga husen, så blef man enig om handeln, och
ärkebiskop Werner fastställde-valdagen att ega rum den 29 september 1273 i
Frankfurt. Dit kommo personligen sex kurfurstar, de tre rhenska ärkebiskoparne
samt de af Pfalz, JSachsen och Brandenburg; den sjunde, konungen af Böhmen, skickade
sitt ombud, men blott för att inlägga protest mot Rudolfs val. Emellertid uteslöto
de sex öfriga, ehuru formellt med orätt, Böhmen från deltagande i valet och öfver-
lemnade den sjunde kurfursterösten till Bayern. På så sätt kom den l oktober
1273 Rudolfs af Habsburg enhälliga val till stånd; den valde befann sig närheten,
och redan den 2 höll han sitt intåg i valstaden. Därpå ställdes färden utför Rhen
till Aachen, däri Rudolf den 24 oktober 1273 ur ärkebiskop Engelbrekts af Köln
hand mottog den kungliga kronan.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
