- Project Runeberg -  Världshistoria / Medeltiden /
358

(1917-1921) Author: Hans Hildebrand, Harald Hjärne, Julius von Pflugk-Harttung
Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
  Project Runeberg | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |   

Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - 5. Efter interregnum

scanned image

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.

358 W. FRIEDENSBURG, MEDELTIDENS SLUT.
Böhmen, behärskade Przemysliden ett rike, som omfattade största delen af det nuvarande
cisleithanska Österrike och sträckte sig från Erzgebirge till Adriatiska hafvet. Han
sträfvade att höja sina lands naturliga hjälpkällor och höll med stark hand rätt
och ordning vid makt. Sitt hufvudsakliga stöd sökte han å ena sidan i kleresiet, å
den andra i borgarståndet. Liksom redan sina föregångare gynnade han den tyska
invandringen. På sluttningarne af Böhmerwald, Erz- och Riesengebirge uppstodo vid
sidan af talrika tyska byar mer än trettio städer, i hvilka tyskarne lefde under egen
rätt, och äfven de äldre städerna fingo den tyska rätten.
I Nordtyskland hade ur spillrorna af det welflska husets domäner, som räddats
undan Henrik Lejonets katastrof 1180, hertigdömet Braunschweig växt fram. Detta
upphöjdes år 1235 till riksfurstendöme, men sedan det delats i tvenne aldrig åter
förenade herradömen, var dess makt af blott måttlig betydelse. Mera glänsande voro
då Askanierna, Albrekt Björnens efterkommande, i synnerhet den äldre linien:
burna af den stora kolonisationsrörelsen mot öster hade de utvidgat sin besittning, den
sachsiska Nordmark, till ett kraftigt, homogent furstendöme, markgrefskapet Branden-
burg. Markgrefvarne förvärfvade i norr öfverhögheten öfver det slaviska fursten-
dömet Pommern, sköto fram sitt maktområde mot öster ända till andra sidan af
Öder, där Neumark uppstod, och kommo i slutet af 1200- och början af 1300-talet i
besittning af öfre och nedre Lausitz; icke utan förtjenst uppstego de till kurfurste-
värdigheten. Deras kusiner af den yngre linien innehade de anhaltska landen och
hertigdömet Sachsen-Wittenberg, med h vilket senare äfvenledes kurfurstevärdigheten
följde.
Såsom den tredje nordtyska dynastien vid sidan af Welfer och Askanier stå Wet-
tinerna, sedan kejsar Henrik IV:s tid innehafvare af Mark-Meissen. Sedan år 1247
den thuringska landtgrefliga ätten utdött, förvärfvade dessutom Henrik (»den Upplyste»)
af Meissen efter långvariga strider den östra delen af arfvet, landet öster om Werra
(1263); återstoden, väster om Werra, tillföll den heliga Elisabeths dotterson, Henrik
Barnet af Brabant, som blef den förste landtgrefven i det nybildade landet Hessen.
Vid sidan af de andliga och världsliga furstendömena fanns emellertid på rikets
område plats för smärre, autonoma formationer: riksridderskapet och riksstäderna.
Det förstnämnda utgjordes ursprungligen af de mindre, fria herrarne, hvilka här och
där bibehållit sig som sådana, samt af de staufiska och riksministerialerna, sålunda
ursprungligen ofria element. De senare voro till finnandes framför allt i sydvästra
delen af Tyskland, där den kompakta massan af rikets och Staufernas arfgods lågo,
och hade vid dessas upplösning lyckats undandraga sig de stores öfverhöghet och
blifvit riksomedelbara. Dessa småfurstar befunno sig emellertid ofta i ett nödställdt
läge, sedan konungamakten icke längre erbjöd dem ärofull verksamhet och lönande
existensvillkor i sin tjenst. Särskildt var detta fallet efter penninghushållningens
uppkomst; den lilla forläning, som ursprungligen varit tillräcklig för deras uppehälle,
var det nu icke längre. Redan började de yngre sönerna bilda ett ridderligt proletariat.
Men framför allt hade efter konungadömets förfall den af detta tyska ridderskap
representerade krigiska kraften ej längre några större politiska och militära uppgifter.
Följden var sedlig degeneration hos en stor del af det ridderliga elementet; näfrätten
blir deras lag, och de gripa till själfhjälp.
Af ojämförligt mycket större betydelse för d£t tyska rikets politiska, ekonomiska
och sociala tillvaro blefvo städerna, de egentliga representanterna för den senare
medeltidens kulturella och ekonomiska lif. Städerna genombryta länsväsendet, som
grundat hvarje existensform på jorden, i det de Ställa upp lös egendom emot fast och
blifva medelpunkten för utvecklingen af penninghushållningen. Sedan på 1000-talet
Tyskland indragits i världshandeln, se vi städerna träda själfständigt fram: i de
rhenska biskopsstädernas resning till förmån för Henrik IV:s konungadöme framträder
för första gången den municipala själfkänslan. Ytterligare framsteg medförde det
genom korstågen verkställda öppnandet af Orienten i handelspolitiskt afseende, i det
världstrafiken mellan Orienten och norra Europa gick öfver Tyskland. Så uppblom-
strade städerna, blefvo välmående och folkrika. Vid denna tid började äfven invand-
ringen från landsbygden, då städerna lockade med större möjlighet till förtjenst och
bättre social ställning. Stadsluften gifver frihet - så hette det i lagordstäfvet; en

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Project Runeberg, Sun Jan 9 18:38:37 2022 (aronsson) (download) << Previous Next >>
http://runeberg.org/vrldhist/2/0386.html

Valid HTML 4.0! All our files are DRM-free