- Project Runeberg -  Världshistoria / Medeltiden /
362

(1917-1921) Author: Hans Hildebrand, Harald Hjärne, Julius von Pflugk-Harttung
Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
  Project Runeberg | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |   

Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - 5. Efter interregnum - 6. Habsburg och Luxemburg

scanned image

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has been proofread at least once. (diff) (history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång. (skillnad) (historik)

halfön, där på högra stranden af Pregel Königsberg anlades (uppkalladt efter det
österländska Montroyal). Men när fem år senare en ordenshär tillfogades ett
nederlag af litauerna, blef detta signalen till ett förnyadt, väl förberedt och enhetligt
organiseradt uppror af preussarne i Samland, Natangen, Bråten, Ermeland och Poge-
sanien, hvilket bragte ordens herravälde i allvarsam fara. Först så småningom
mattades kraften af upproret, som Lemnades utan yttre understöd; 1274 kunde det
betraktas som öfvervunnet. Nya strider förorsakade därefter äfven nadrauernas,
schalauernas och sudauernas dittills icke underkufvade grannstammar, som efter
hand tvungos till underkastelse. .Till slut inträffade år 1295 i Natangen ännu en
resning, och samtidigt upplågade i Ramland för sista gången hedendomen; men före
århundradets utgång var tyskherrarnes herradöme i Preussen ett fullbordadt faktum.
I kyrkligt hänseende sönderföll ordenslaiidet sedan år 1241 i de fyra distrikten
Kulm, Pomesanien, Ermeland och Samland; biskoparne åter lydde under orden och
valdes till undvikande af främmande inflytande bland ordensprästerna; blott Ermeland
åtnjöt en något större själfständighet. För att i öfrigt trygga sig mot den andliga
maktens angrepp hade orden redan 1241 hemburit hela området åt den helige Petrus
och fått det tillbaka som förläning af den påfliga stolen; dock minskade detta icke
dess faktiska oafhängighet. Å andra sidan framträdde i stormästarämbetets värdighet
af riksfurste sammanhanget med Tyska riket.

HABSBURG OCH LUXEMBURG

Då Rudolf af Habsburg mottog den tyska kronan, befann
han sig redan i framskriden ålder. Han hade en lång tid
af praktisk och målmedveten verksamhet bakom sig, under
hvilken han ständigt inriktat sina sträfvanden på livad som
för tillfället kunde uppnås. I öfverensstämmelse härmed
var han äfven som konung föga hågad att öfverlemna sig
åt glänsande utopier. Icke så att han principiellt afstod
från kejsardömets återupprättande, lian upptog snarare de
kejserliga traditionerna som alldeles själfklara och ställde
för den närmaste framtiden en Rornfärd i utsikt; men han
respekterade förhållandena sådana de sedan Fredrik II och
delvis redan under denne utvecklat sig i Italien till det tyska herraväldets nackdel, och
drog konsekvenserna därur, i det han i ödmjuka former lät underrätta påfven Gregorius X
om det skedda valet och utbad sig, att denne skulle erkänna honom som konung och
framtida kejsare. Under förhandlingarnes gång erkände Rudolf påfvens herravälde öfver
Kyrkostaten, bekräftade de af hans föregångare, senast af Otto IV och Fredrik II åt
den heliga stolen förlänade privilegierna, afstod från att göra konkurrerande kejserliga
rättigheter gällande inom det påfliga maktområdet och frånträdde slutligen alla
anspråk på Sicilien; ja, han lofvade att upprätthålla vänskapliga relationer med Karl
af Anjou, hvilka ytterligare förstärktes genom en ingången familjeförbindelse. I
gengäld erkändes Habsburgaren af påfven, som förmådde kastilianen Alfons att
formligen afsäga sig alla rättigheter från valet af år 1257. Å andra sidan påskyndade
påfven själf Rudolfs Romfärd, då han i denne hoppades vinna ett stöd mot de befryndade
kronorna Frankrikes och Neapels makt, samt utsatte till den närmaste framtiden
tidpunkten för kröningen. Likväl kom Rudolf aldrig att öfverskrida Alperna. Gregorius
afled i förtid. Konungen förnyade visserligen underhandlingarne om Romfärden med
påfven Nikolaus III och bekvämade sig ytterligare till formlig afträdelse af Romagna,
på hvilket den heliga stolen gjorde anspråk; men äfven denna gång gjorde ett tron-
skifte inom påfvedömet konungens planer om intet. Hans intresse upptogs emellertid
med all rätt i främsta rummet af förhållandena på denna sidan om Alperna.
Rudolfs största framgång, förvärfvet af Österrike för sitt hus, hade visserligen
ingen omedelbar betydelse för Tyska riket. Detta förvärf var resultatet af en
uppgörelse mellan den nyvalde konungen och hans mäktigaste vasall, konung Ottokar

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Project Runeberg, Sun Jan 9 18:38:37 2022 (aronsson) (diff) (history) (download) << Previous Next >>
http://runeberg.org/vrldhist/2/0390.html

Valid HTML 4.0! All our files are DRM-free