- Project Runeberg -  Världshistoria / Medeltiden /
368

(1917-1921) Author: Hans Hildebrand, Harald Hjärne, Julius von Pflugk-Harttung
Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
  Project Runeberg | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |   

Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - 6. Habsburg och Luxemburg

scanned image

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.

368
W. FRIEDENSBURG, MEDELTIDENS STUT.
Konung Albrekt I
(af Habsburg).
Adolf. De hade panna att beskylla
Albrekt för mord på sin företrä-
dare, mot hvilken de själfva upp-
satt honom, och att anropa samme
påfve om hjälp, hvilka de blott få
månader förut på det enträgnaste
anbefallt att erkänna Habsburga-
rens val. Gärna hade påfven
Bonifacius VIII spelat Tysklands
skiljedomare; men Albrekt bekym-
rade sig icke om den aflägsne
påfven, utan inskred mot de rebel-
liske riksmedlemmarne under riks-
rättens former. Redan på sin
första allmänna hofdag i Nurnberg
hade Albrekt återupptagit Rudolfs
Målning ur arkehertig Ferdinands politik Och proklamerat SOm sitt
porträttsamling i K. K. Kunst- mål återkräfvandet af de riksdo-
historisches Museum i Wien. .. 0,, «.. .
maner, som gått förlorade, samt i
Konung Andreas III
af Ungern.
Målning ur ärkehertig Ferdinands
porträttsamling i K. K. Kunst-
historisches Museum i Wien.
synnerhet afskaffandet af olagligt
upptagna tullar. Men nu förklarade han de talrika Rhentullar, med hvilka de rhenske
kurfurstarne besvärade trafiken på floden, för upphäfda. Detta steg tillförsäkrade honom
borgarståndets och de små dynasternas kraftigaste stöd. Så reste han sig till mot-
stånd mot kurfurstarne och tvingade dem till underkastelse i ett flertal fälttåg, under
hvilka han ödelade deras områden och stormade och intog deras fasta platser (1301
och 1302). De besegrade måste gifva tillbaka alla riket afhända gods samt afskaffa
tullarne. Konungens triumf blef fullständig, då han kort därpå erkändes af påfven,
(april 1303), som under tiden råkat i förbittrad strid med Frankrike. De högtrafvande
ordalag Bonifacius icke heller nu kunde neka sig tog Albrekt lugnt; under ödmjuka
former svor han den heliga stolen trohet (juli 1303) och gaf bland annat Bonifacii påstå-
ende, att tillsättandet af kurfurstekollegiet skedde genom påfven sitt erkännande som ett
historiskt faktum. Kanske skedde detta icke utan en bestämd afsikt; ty om kur-
furstarnes uppdrag härrörde från påfven, så kunde denne måhända åter fråntaga
dem detsamma eller influera dem vid utöfningen af deras valrätt. Och hvarfor
skulle icke Albrekt önska begagna sig af det gynnsamma ögonblicket för att tillför-
säkra sitt hus arfföljden i riket? Men Bonifacii bråda död lät denna gynnsamma
konjunktur alltför snart gå förbi; därtill kommo förvecklingar i öster, som med
nödvändighet drogo Albrekts uppmärksamhet till sig.
Det rörde sig om konung Wenzels af Böhmen sträfvanden att på nya grundvalar
återupprätta den böhmiska stormakt, Rudolf en gång lagt i spillror. Genom skick-
ligt användande af landklyfningar och tvistigheter bland de polska furstarne hade
böhmaren fattat fast fot i Polen, år 1289 genomdrifvit sitt erkännande i Schlesien,
1292 mottagit det krakauska landets hyllning, samt slutligen 1300 blifvit herre i
Storpolen och i Gnesen låtit kröna sig till polsk konung.
Knappt hade han uppnått detta, förrän - år 1301 - konung Andreas III af
Ungern, den siste af Arpadernas ätt, dog, och ett parti i landet erbjöd konung
Wenzel den lediga kronan. Han antog densamma för sin son Wénzel Illrs räkning,
hvars kröning egde rum i Stuhlweissenburg. Dock kom han aldrig i besittning af
härskarmakten. Bonifacius, som gjorde anspråk på rätten att bestämma öfver Ungern
såsom en förläning af den heliga stolen, gynnade som kandidat till tronen prins Karl
Robert af Anjou-Neapel, den näst siste arpadiske konungens systerson; Albrekt tog
samma parti, dels för att icke Wenzel skulle blifva alltför mäktig, dels för att göra
påfven en tjenst. Men han nöjde sig icke med att aflägsna den unge Wenzel från
Ungern, utan fordrade af fadern äfven Polens utlemnande; ja, Albrekt gjorde som
romersk konung anspråk på andel i afkastningen af de nyupptäckta silfvergrufvorna
i Kuttenberg i Böhmen. För att gifva eftertryck åt sina fordringar inföll han med
beväpnad makt i Böhmen, men hejdades i sitt anlopp af de kuttenbergska bergs-

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Project Runeberg, Tue Oct 11 14:08:18 2022 (aronsson) (download) << Previous Next >>
http://runeberg.org/vrldhist/2/0396.html

Valid HTML 4.0! All our files are DRM-free