- Project Runeberg -  Världshistoria / Medeltiden /
372

(1917-1921) Author: Hans Hildebrand, Harald Hjärne, Julius von Pflugk-Harttung
Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
  Project Runeberg | Like | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |   

Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - 6. Habsburg och Luxemburg

scanned image

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.

372 WVFHIEDENSBURG, MEDELTIDENS SLUT.
På så sätt grundades det luxemburgska herraväldet öfver Böhmen, ur hvilket,
enligt Rankes ord, »två ting framgått: Österrikes storhet och grundandet af huset
Brandenburg».
Emellertid hade Henrik på hösten 1310 anträdt Romfärden. Nästan som en gam-
mal germansk konung drog han öfver Alperna. Riket tog föga del i härfärden; utom
konung Albrekts äregirige son, hertig Leopold af Österrike, såg man ingen framstå-
ende riksfurste i hären; i stället ledsagades konungen af sin gemål Margareta, sina
bröder ärkebiskoparne Balduin och Walram, sin svåger Amadeus af Savoyen samt
af talrika herrar och riddare från de luxemburgska och angränsande herradömena,
i allt omkring tretusen väpnade ryttare. Men Henrik ville icke komma som eröfrare,
utan som fredsbringare; han intog en hållning öfver partierna, gaf i de skilda stä-
derna de landsförviste frihet att återvända och gjorde ingen skillnad mellan anhäng-
arne af det gamla kejserliga partiet, ghibellinerna, och deras motståndare, guelferna.
Så kom han utan strid till Milano och mottog här den 6 januari 1311 den lombar-
diska [kronan. Men då han började att utöfva de honom tillkommande höghetsrät-
tigheterna, utskref skatter och tillsatte ståthållare i rikets namn, var det snart slut
ined den lydnad, italienarne till en början visat honom.
I själfva Milano inträffade fem veckor efter kröningen ett farligt uppror. Ehuru
icke utan ansträngning lyckades Henrik undertrycka detsamma, men såg sig tvungen
att nu söka sitt stöd hos ghibellinerna, åt hvilka han uppdrog styrelsen af Milano,
under det att guelfernas ledare undkommo. Den närmaste följden häraf var, att flere
guelfiska städer i norra Italien samt Cremona och Brescia reste sig. Utanför den
sistnämnda staden måste Henrik uppoffra fyra långa månader, under h vilken tid
hans broder Walram dödades; äfven drottningen ådrog sig här fröet till en sjuk-
dom, för hvilken hon kort därefter dukade under. Under tiden organiserade det
guelfiska partiet motståndet i hela Italien: Henrik hade genom händelsernas förlopp
blifvit ghibellinernas partiledare. Redan spärrade Bologna och Florens vägen till
lands mot söder. Men Henrik ställde kosan öfver Genua, som i hopp om handels-
fördelar gaf honom, ett festligt mottagande, samt därifrån till sjöss till det trogna,
ghibellinska Pisa, hvarifrån vägen till Rom stod honom öppen. Den 7 maj 1312
satte han sin fot i den eviga staden. Men just här visade det sig, att motståndet
var än vidare utbredt: Henrik fann S:t Peter och högra Tiberstranden i fientlig
afsikt besatta af neapolitanerna. Veckor igenom kämpade man på stadens gator utan att
kunna göra sig till herre öfver motståndet. Till sist måste kejsarkröningen, till h vars
förrättande påfven Clemens V utsändt tre kardinaler, förläggas till Lateran en (29
juni 1312).
Men Henrik ville icke vara kejsare blott till namnet, utan äfven till gagnet. Till
en början hade han försökt att komma till en uppgörelse i godo med konung Robert
af Neapel, Karl af Anjou’s sonson (1309-1343), äfvensom att sluta ett vänskapsförbund
med Frankrike. Nu däremot, sedan denne öppnat fientligheterna, anknöt han för-
bindelser med huset Anjou’s rival, konung Fredrik af Sicilien, tillhörande huset
Aragonien, hvilkens son han bestämde till äkta åt sin dotter Beatrix, samt inkallade
Robert för sitt kejserliga tribunal för att där stånda ansvar för högförräderi. Visser-
ligen kunde man icke tänka på en omedelbar framryckning mot Anjou. Henrik
vände sig från Rom närmast mot norr för att nedslå de toskanska guelfernas mot-
stånd. Hans försök att eröfra Florens slog emellertid fel, i det staden uthärdade
sex veckors belägring. Dock stannade kejsaren öfver vintern i Toskana för att hålla
motståndarne i schack. På våren 1313 begaf han sig till Pisa för att draga till sig
de betydande förstärkningar, som tillstötte från Tyskland och norra Italien, och sam-
tidigt företog riket på hans anhållan omfattande rustningar. Därpå träffades med
Fredrik af Sicilien öfverenskommelse om krigsplanen. Kejsaren ämnade angripa
Neapel från landsidan, under det att Siciliens, Genuas och Pisas flottor skulle sekun-
dera honom från sjösidan, öfver Robert satt man högtidligt till doms; kejsaren
dömde honom som majestätsförbrytare till döden. Han lät sig icke bekomma, att
påfven tog Roberts parti; Henrik åter försvarade sitt tillvägagående och uppgaf icke
hoppet att draga Clemens öfver på sin sida. Så mycket mer trängande var nöd-
vändigheten att genom beslutsamma mått och steg bringa saken till afgörande.

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Project Runeberg, Mon Sep 6 23:08:11 2021 (aronsson) (download) << Previous Next >>
http://runeberg.org/vrldhist/2/0400.html

Valid HTML 4.0! All our files are DRM-free