- Project Runeberg -  Världshistoria / Medeltiden /
373

(1917-1921) Author: Hans Hildebrand, Harald Hjärne, Julius von Pflugk-Harttung
Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
  Project Runeberg | Like | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |   

Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - 6. Habsburg och Luxemburg - 7. Ludwig Bayraren och hans tidehvarf

scanned image

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has been proofread at least once. (diff) (history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång. (skillnad) (historik)

Enligt aftalet med Fredrik af Sicilien bröt kejsaren den 8 augusti 1313, obetänksamt
nog under den för nordbor farligaste tiden af den italienska sommaren, upp från
Pisa, innan ännu den under tiden samlade rikshären hunnit stöta till honom. Redan
brände febern i hans kropp, och marschens ansträngningar gjorde resten; ej långt från
Siena dukade kejsaren under för sjukdomen och nåddes i den lilla orten Buoncon-
vento^den 24 augusti 1313 af döden.
Att en dominikanermunk, som det då förmodades, skulle hafva förgiftat
honom i nattvardsvinet, är icke bevisligt. Den högsinnade fursten fann
sin sista hviloplats i domen i Pisa, där hans på en präktig marmorsarkofag
hvilande gestalt än i dag är att skåda. Efter hans död följde upplösningen
af hans här; påfven Clemens åter öfvertog, då nu kejsartronen var blifven
ledig, Italiens förvaltning och utnämnde till halföns riksföreståndare samme
Robert, som af kejsaren förklarats i akt, och hvilken, som det heter, redan
varit betänkt på att lemna sitt rike i sticket och fly till Frankrike.

LUDWIG BAYRAREN OCH HANS TIDEHVARF

På nytt såg sig Tyskland vid Henrik VII:s död utsatt
för kurfurstarnes valmanipulationer, hvilkas resultat denna
gång skulle blifva en klyfning af riket. Roten och upphofvet
härtill låg - ungefär på samma sätt som vid dubbelvalet af år
1198 - i tvedräkten mellan Kur-Köln och dess båda andliga ämbetsbröder. De senare hade
denna gång helst sett, att fadren efterträdts af sin son, konung Johan af Röhmen,
Ralduins brorson och skyddsling till Peter af Mainz. Men ärkebiskop Henrik af
Köln, som för sin del icke hade något särskildt att hoppas af Luxemburgarens succes-
sion, uppställde som sin kandidat Fredrik den Sköne af Österrike, för detta konung
Albrekt I:s äldste son. Inför denna kandidatur läto de båda ärkebiskoparne nu
Johan falla, då han på grund af sin ungdom icke kunde mäta sig med Habsbur-
garen, men sökte efter en ny medtäflare, som skulle hafva dem att tacka för sin krona.
Vid denna tid upplefde huset Anjou öfver hufvud taget en ny blomstringsperiod. Utom
konungariket Neapel, som förblef i dess besittning, förvärfvade det äfven Ungern, där
Roberts andre son, Karl Robert, efter przemyslidska ättens utslocknande småningom
fattade fast fot. Då Karl Robert befrämjade den tyska kolonisationen, gynnade stä-
derna, höjde landets värnkraft och förbättrade finanser och rättskipning, gjorde Ungern
under honom en kraftig uppblomstring. Sin höjdpunkt nådde emellertid riket under
Karl Roberts son och efterföljare, Ludwig den Store (1342-1382), som fick Ungerns
öfverhöghet erkänd öfver Moldau och Valakiet, Rosnien och delar af Rulgarien och
som i segerrika strider mot republiken Venedig, från hvilken han förvärfvade Zara,
för landet öppnade det eftersträfvade tillträdet till hafvet. Visserligen förmådde Ludwig
icke kasta tillbaka den farligaste motståndaren, osmanerna, som i sin frammarsch
från söder redan bultade på Ungerns portar. Å andra sidan höjde han sin makt
och sitt inflytande äfven därigenom, att han 1370 lyckades sätta det blomstrande
polska rikets krona på sitt hufvud. I det inre af riket upprättade Ludwig en stark
konungamakt, grundad på ordnade finanser. Han var liksom sin fader en vän af
städerna, hvilka han dock betungade med skatter. Såsom bildningscentrum för Ungern,
grundade han 1367 en högskola i Fimfkirchen.
I en viss motsättning till Ungern förblef det östromerska riket, som efter det s. k.
latinska kejsardömets sammanstörtande år 1261 åter hade uppstått under den kloke
och tappre Paleologen Mikael VIII. Men den af de förändrade tidsförhållandena ford-
rade inre reorganisationen på nya grundvalar uteblef. Intet gjordes för att utveckla
rikets maktmedel, hvilket var så mycket betänkligare, som detta nästan aldrig hade
saknat yttre fiender. Redan den förste Paleologen hade all möda att värja sig för
Karl af Anjou’s angrepp. Hans efterföljare åter voro svaga, odugliga regenter, under

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Project Runeberg, Mon Sep 6 23:08:11 2021 (aronsson) (diff) (history) (download) << Previous Next >>
http://runeberg.org/vrldhist/2/0401.html

Valid HTML 4.0! All our files are DRM-free