Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - 7. Ludwig Bayraren och hans tidehvarf
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
376 W. FHIEDENSBURG, MEDELTIDENS SLUT.
af det skickliga ingripandet af Ludwigs reserv under borggretVeii af Nurnberg med
ett fullständigt nederlag för den österrikiska riddarhären, och Fredrik själf togs till
fånga. Det var det sista stora fältslaget på tysk mark, som utkämpades utan använ-
dande af eldvapen.
De politiska följderna af Ludwigs seger voro betydande. Han gällde hädanefter
som den rättmätige tyske konungen och kände sig redan säker nog att såväl taga
kejsardömet i ögnasikte som att skrida till utvidgandet af sin familjemakt. Åter hade
ett viktigt riksland blifvit ledigt, nämligen Kur-Brandenburg, där Askaniernas ärofulla
dynasti 1320 utslocknat. Ludwig gaf nu Mark-Brandenburg i förläning åt sin äldste
son med samma namn. Visserligen gjorde konungen icke ostraffadt detta förvärf.
Konung Johan af Böhmen hade önskat erhålla Mark som belöning för de tjenster,
han gjort Ludwig, och hyste, om också till en början i all tysthet, groll öfver att
denna besittning gick honom ur händerna; men den kombination, som utgjorde grund-
valen för Ludwigs konungadöme, blef därmed upplöst. Därtill kom, att hertig Fredrik
af Österrike icke nedlade vapnen; han gjorde till och med i samförstånd med påfven ett
försök att öfverflytta den tyska kronan till den franske konungen Karl IV, hvarut-
innan han dock icke fann någon anklang inom riket. Likväl träffade Ludwig, mot
hvilken äfven det avignonska påfvedömet intog en hotande hållning, öfverenskom-
melse med sin fångne motståndare och frigaf honom ur fängelset på villkor, att han
för Ludwig skulle söka vinna det habsburgska anhanget. Men Leopold satte sig
envist emot erkännandet af Bayraren. Trogen sitt gifna ord vände då Fredrik till-
baka till sitt fängsliga förvar, men Ludwig mottog honom som vän, förklarade sig
redo att antaga honom till medregent, ja till och med att till hans förmån själf afstå från
kronan, såvida Fredrik af påfven erkändes som romersk konung. Det sistnämnda
kunde emellertid alldeles icke komina i fråga, och då kort därpå hertig Leopold i
förtid afgick med döden, kom Ludwig i fullständig besittning af hela makten, under
det att Fredrik måste nöja sig med att vara konung blott till namnet. Likväl för-
blef Ludwig sin politik trogen att upprätthålla godt samförstånd med huset Habsburg,
detta till och med sedan motkonungen år 1330 dött.
En långt farligare motståndare än någonsin Fredrik den Sköne hade varit fick
Wittelsbacharen i påfven Clemens V:s efterträdare, Johannes XXII (1316-1334), den
förste påfve, som, oangriplig under franska kronans beskydd, valde Avignon till sin
stadigvarande vistelseort. Johannes hade hållit sig neutral under de tyska konungarnes
strid om kronan; tvedräkten i riket kom honom till pass för att utestänga det tyska
inflytandet i Italien och med hjälp af Robert af Neapel undertrycka ghibelliiiernas
välde i norra delen af halfön. Redan stodo dessas ledare, ätten Visconti i Milano,
nära undergångens brant. Men då ingrep Ludwig, sände en af sina trogne som
vikarie till Lombardiet och skaffade de nödställde andrum (1323). Detta bragte påfven
till den grad i harnesk, att han hotade Ludwig med bannstrålen, om han icke afstode
från sin konungatitel och från riksregeringen, tills han, påfven, hunnit pröfva och
afgöra hans anspråk. Konung Ludwig, liksom öfverraskad af dessa oerhörda ford-
ringar, bad i första ögonblicket om anstånd för att stå till svars för sitt tillvägagå-
ende; men snart reste han sig till beslutsamt motvärn, hvarigenom han visserligen
som straff ådrog sig exkommunikation och afsättning från riket, hvarjämte slutligen
alla hans värdigheter och besittningar frånkändes honom.
Men de påfliga straffdomarne visade sig icke längre kraftiga nog att på allvar
undergräfva Ludwigs ställning som konung, vare sig bland den stora mängden eller
bland furstarne; till och med de politiska motståndarne, Bayraren icke utan egen skuld
uppkallade mot sig, vågade knappast för sig själfva och sin sak slå mynt af den
påfliga fiendskapen mot denne. Å andra sidan bisprangs Ludwig själf af kyrkans
anhöriga, särskildt franciskanernas eller minoritérnas orden, som blifvit oense med
påfven i fråga om uppfattningen af den andliga fattigdomen och som nu sökte sitt
stöd hos den romerske konungen. De lärda minoriternas inflytande framträder i Lud-
wigs första gensaga mot de påfliga angreppen, den s. k. sachsenhausiska appellationen
af år 1323, som innehåller en lång af handling öfver uppfattningen af armodet i
minoritisk anda, och som mot påfven Johannes XXII på grund af dennes afvikande
uppfattning i den tvistiga punkten framkastar beskyllningen för kätteri.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
