Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - 7. Ludwig Bayraren och hans tidehvarf
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
380 W. FRIEDENSBURG, MEDELTIDENS SLUT.
visserligen äfven han sydfransman och fullständigt beroende af den franska kronan.
Själf var han icke obenägen att bilägga striden med kejsaren, och äfven Ludwig
sparade icke på det största tillmötesgående. Men hänsynen till Frankrike, bakom
hvilket stod den till följd af det misslyckade tronprojektet af år 1333 mot Ludwig
förbittrade konungen af Böhmen, hindrade den påfliga stolen att slå in på försoningens
väg. Detta sakernas sammanhang var emellertid så tydligt, att Tyskland slutligen
med bestämdhet reste sig upp emot att på detta sätt våldföras af ärffienden i väster.
Sex kurfurstar - endast Johan af Böhmen fattades - sammanträdde den 16 juli
1338 vid Rense midt emot Lahnstein och förkunnade här som rättssats (»Weistum»),
»att den som af kurfurstarne eller majoriteten bland dem, till och med vid oenighet,
valdes till romersk konung, icke vore i behof af den apostoliska stolens nomination,
approbation, konfirmation, samtycke eller auktoritet för att öfvertaga förvaltningen
af kejsarrikets gods och rättigheter eller den kungliga titeln». Med andra ord:
riksaristokratiens utkorade är rättmätig konung och berättigad att förvalta hela riks-
området, alltså äfven Italien, endast kejsarkröningen, förutsättningen för erhållandet
af namnet kejsare, förblifver påfven förbehållen.
På denna manligt oförskräckta förklaring af kurfurstarne följde i augusti en talrikt
besökt riksdag i Frankfurt under kejsarens presidium. De andliga furstarne intygade
här, att den senare gjort allt som stod i hans makt för att rättfärdiga sig inför
kurian, hvarpå församlingen förklarade alla kurians mått och steg mot honom för
rättsstridiga. Samtidigt upphöjde man beslutet i Rense till rikslag, förbjöd att af-
seende fästes vid bannlysning och interdikt och förklarade alla andlige, som icke
ville hålla gudstjenst, för skyldiga till högförräderi, ty kejsaren stode icke under
påfven, utan hade sin makt af Gud, påfven åter hade att underordna sig konciliet.
Litterärt förfäktades denna åsikt sedermera af en bland de andliga deltagarne i riks-
dagen, biskopen af Bamberg, Lupold von Bebenburg, i en särskild skrift »Om konunga-
och kejsardömets rättigheter».
Samtidigt med denna aktion mot påfven utgick riksöfverhufvudets krigsförklaring
mot Frankrike. Ludwig, som redan tidigare slutit förbund med Edvard III af Eng-
land mot dennes rival, Filip af Valois, förklarade nu på en hofdag i Koblenz i kraft
af sin kejserliga maktfullkomlighet den senare för den franska tronen förlustig
(september 1338). De stora orden följdes visserligen icke af handling; vi se Ludwig
snart åter närma sig Johan af Böhmen, träda tillbaka från det engelska förbundet
samt sluta fred med Frankrike (1341), alltjämt i den fåfänga förhoppningen att
genom det senare finna vägen till försoning med Avignon. Härvid svalnade så
småningom 1338 års -patriotiska, antipåfliga och antifranska stämning.
För öfrigt egnade kejsaren sina senare år i första rummet åt utvidgandet af sin
familjemakt. Sedan han år 1329 i det s. k. familjefördraget i Pavia öfverlemnat de
pfalziska besittningarne åt sin broders arfvingar och i utbyte tillförsäkrat sig arf-
följden till Niederbayern, förenade han, då hertig Henrik år 1340 aflidit utan arfvingar,
den senare besittningen med Oberbayern. Redan innehade hans äldste son Mark-
och Kur-Brandenburg, en andre son erhöll landtgrefskapet Elsass; för en tredje be-
stämdes det holländska arfvet efter kejsarens andra gemål, syster till den siste grefven
af Holland, Zeeland och Friesland, af huset Hennegau. Vid dennas död 1345 hade
Ludwig gifvit henne de tre grefskapen samt Hennegau i förläning.
Till slut uppväckte dessa kejsarens dynastiska sträfvanden en allvarlig opposition,
som till och med sträckte handen efter hans krona. Det gällde arfvet efter den år 1335
utan manliga arfvingar aflidne hertig Henrik af Kärnten-Tyrolen. Kärnten, som
redan tidigare tillförsäkrats huset Habsburg, tillföll detta och har från denna tid
intill våra dagar varit förenadt med Österrike. Grefskapet Tyrolen hade kejsaren
önskat förena med Bayern; emellertid vågade han icke sätta sig emot Luxemburgarne,
som begärde landet för Johan Henriks räkning, andre son till konungen af Böhmen och
gift med den aflidnes dotter Margareta, kallad »Sladdertaskan». Honom gaf då
Ludwig grefskapet i förläning. Men då Johan Henrik råkade i strid med den där-
varande adeln och till sist fördrefs ur landet, lät kejsaren af dennes motståndare
öfvertala sig att icke blott åter afhända honom, Johan Henrik, hans län, utan äfven
att förklara hans äktenskap med Margareta - för öfrigt med hennes samtycke -
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
