Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - 8. Det tyska riket under det 14:de århundradet
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
384 W. FRIEDENSBURG, MEDELTIDENS SLUT.
reformer i rättsväsendet, en mynt- och skatteförordning samt grundandet af ett
universitet i Wien (1363) och byggandet af Stefanskyrkan gjort sin korta regering
till en af de minnesvärdaste. Men Rudolfs högsta ärelystnad var att göra sitt hertig-
döme till en afrundad, så godt som själfständig stat, och han ryggade icke tillbaka
för äfven de djärfvaste urkundsförfalskningar för att bevisa den österrikiska härskar-
maktens ålder och förnämhet. Detta bragte honom i konflikt med den romerske
konungen, som emellertid åter slog in på fördragsvägen (i Brunn 1364): Österrike
tillerkändes åter rangen af ett rikshertigdöme, och Rudolf behöll i gengäld Tyrolen,
som ju fordom tillfallit huset Luxemburg. Men det viktigaste var det vid denna tidpunkt
mellan de båda dynastierna slutna arfsfördraget, som förenade deras intressen med
hvarandra, i det vid den enas utslocknande den andra insattes som arfvinge. Konung
Karl IV hoppades väl på detta sätt bana vägen för sin ätt till Österrikes eröfring.
Sedermera sträckte han i sydväst sin hand äfven utanför Österrikes gränser, i det
han förlofvade sin yngre son Sigmund med Maria, en af de båda döttrarne och
arftagerskorna till konung Ludvig den Store af Ungern och Polen af huset Anjou-
Neapel.
Hur föga Karl än liknade sin romantiskt lagde farfar, kejsardömets förnyare, så
var dock äfven enligt hans åskådning kejsarkronan intet onyttigt förvärf, för så vidt
den kunde ernås utan alltför stora offer och kostnader. Åtminstone från den påfliga
kurians sida behöfde han icke befara några svårigheter. Denna var visserligen icke
direkt uppbyggd af Karls vänskapliga uppgörelse med Wittelsbacharne och den
själfständighet han som erkänd konung visade gentemot henne, men sakernas
allmänna läge hänvisade dock påfven till samverkan med den romerske konungen.
Dessutom måste »folktribunen» Cola di Rienzis visserligen snart omintetgjorda försök att
på demokratisk grundval i Rom upprätta en oafhängig centralmakt (1347) blifva en
varning för båda att icke öfverlemna Italien åt sitt öde. Cola inställde sig därpå
1350 själf hos Karl i Prag för att anropa honom om medverkan vid reformerandet
af kejsardömet och kyrkan. Den nyktre Luxemburgaren lät sätta svärmaren i lindrigt
fängsligt förvar och sände honom slutligen 1352 till den . nye påfven Innocentius VI
(1352-1362). Denne egnade vid denna tid de italienska förhållandena ökad uppmärk-
samhet och utrustade en krigisk expedition under den spanske kardinalen Albornoz
för att återupprätta det påfliga väldet i Kyrkostaten. Den forne tribunen åter lät
han åtfölja hären i hopp att på så sätt för sina syftemål utnyttja dennes ännu icke
förlorade popularitet. Cola lät sig verkligen föras i ledband af den påfliga politiken.
Han uppnådde för andra gången herraväldet öfver Rom, men veklingens regemente
urartade snart till godtyckligt tyranni. Till följd häraf inträdde ett snabbt omslag i
befolkningens stämning, och efter knappt tio veckors regering ihjälslogs Cola den
8 oktober 1354 af den ursinniga mängden.
Just vid denna tid anlände den romerske konungen till Italien, åtföljd endast af
ett par hundra väpnade ryttare. Som herre öfver större delen af öfre Italien fann
han huset Visconti i Milano, hvilket utsträckt sin makt till Bologna och Genua och
till och med hotade Florens. Dess motståndare hoppades, att den romerske konungen
skulle göra ett slut på dess våldsherravälde, men Karl föredrog att träffa öfverens-
kommelse i godo med huset Visconti, i det han erkände dess medlemmar som riks-
vikarier i norra Italien. Sålunda kunde han den 6 januari 1355 i Milano sätta den
lombardiska järnkronan på sitt hufvud. I det trogna Pisa mottog han därpå de flesta
toskanska städernas hyllning, öfverallt lemnade han förhållandena oantastade sådana
han fann dem; maktinnehafvarne erhöllo allestädes titlar och värdigheter, dem Karl
i rikt mått bortskänkte, ökad stadfästelse af sin ställning, naturligtvis mot rundlig
kontant erkänsla. I början af april 1355 uppnåddes Rom; sitt första inträde i staden
gjorde Karl som en ödmjuk pilgrim, men den 5 april egde det högtidliga intåget
rum och omedelbart därefter kröningen i S:t Peterskrykan genom den för detta
ändamål utsände legaten. Trogen sitt påfven gifna löfte lemnade Karl redan före
aftonen åter den eviga staden och drog med flyktliknande snabbhet mot norr; den
3 juli var han redan i Augsburg. Det var den fredligaste, men tillika minst ärofulla
Romfärd världen dittills skådat; svikna i sina förväntningar och fulla af förakt vände
sig italienarne från Karl. Denne å sin sida hade nått sitt mål: han hade - åtminstone
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
