Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - 8. Det tyska riket under det 14:de århundradet
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
386 W. FRIEDENSBURG, MEDELTIDENS SLUT.
Äfven i detta afseende var, åtminstone hvad de förra beträffar, kejsar Karl icke utan
skuld. Frågan gällde i första rummet förhållandet mellan rikets städer och furstarne
samt ridderskapet. Ett politiskt motsatsförhållande hade redan alltifrån 1200-talet
uppstått mellan furstar och städer på grund af deras olika sociala ställning. Däremot
daterar sig antagonismen mellan städerna och adeln först från den tidpunkt, då de
i städerna skråvis förenade näringsidkarne reste sig upp mot patriciernas herravälde
och söndersleto de band, som dittills förenat borgerskapet med den kringboende
adeln. Å andra sidan sammanslöt sig den allt fortfarande riksomedelbara adeln
allt mer och mer till ett särskildt stånd.
Hädanefter representerade städer och adel, hvardera i förbund med sina jämlikar,
tvenne fientliga läger. Af betydelse blef särskildt ett 1370 slutet förbund mellan de
schwabiska städerna, mot hvilket åtskilliga ridderliga sammanslutningar satte sig till
motvärn. Det kom snart till öppen strid. Sedan städerna vid den första större
sammanstötningen vid Altheim norr om Ulm (den 7 april 1372) dragit det kortaste
strået, tog äfven kejsaren parti för borgarnes motståndare, hvilkas farligaste fiende,
grefve Eberhard »der Greiner» af Wurttemberg, han på allt sätt gynnade. Af städerna
åter utpressade han, enligt föregifvande i landsfredens intresse, stora penningsummor,
ja, för att skaffa de nödiga »handtryckningare» till sin son Wenzels valmän grep
Karl till och med till den betänkliga åtgärden att förpanta riksstäder. Följden blef
grundandet af ett nytt schwabiskt stadsförbund, som under ledarskap af Ulm skref
motståndet mot den kejserliga politiken på sin fana. Karl förklarade städerna i akt
och drog mot Ulm, där han emellertid ingenting uträttade. Nu uppdrog han verk-
ställandet af aktförklaringen åt wurttembergaren, men dennes son’ Ulrich led vid
Reutlingen ett svårt nederlag (den 14 maj 1377). Följden blef att kejsaren måste
bekväma sig till förlikning med städerna samt godkänna och åtminstone indirekt
sanktionerna deras förbund.
Då kejsarmakten sålunda å sin sida afstod från att söka utjämna de politiska och
sociala motsatser, som splittrade riket, grep adeln i södra och mellersta Tyskland i
än större utsträckning till själfhjälp; öfverallt bildades riddarförbund, gentemot hvilka
äfven städernas tendens till sammanslutning fick ökad styrka. Särskildt märkes vid
sidan af det schwabiska ett rhenskt stadsförbund, som på grundvalen af ömsesidig
hjälp slöt ett nära förbund med det förra. Snart följde äfven vid Rhen liksom i
Schwaben sammanstötningar mellan adeln och städerna; de senare fingo på båda
hållen öfvertaget, ehuru hertig Leopolds af Österrike mellankomst i hufvudsak
beröfvade dem frukten af deras seger. Allt mer och mer började nu motsatsen
mellan furstar och städer behärska förhållandena. Äfven på de förras sida möta vi
förbund; så sammanslöto sig redan 1381 de rhenska kurfurstarne »mot allahanda
sällskap af städer och annat folk».
Under tiden hade kejsar Karl IV dött i november 1378 och Wenzel öfvertagit
regeringen. Han visade till en början ingen brist på god vilja att åstadkomma
förlikning och medling, också var den s. k. »Heidelberger Stellung» af år 1384, ett
fyraårigt stillestånd, i det väsentliga hans verk. Städerna antogo visserligen detsamma
blott med förbehåll; särskildt ville de icke uppgifva förbindelsen med de schweiziska
edsförbunden, med hvilka de sammanförts på grund af den gemensamma motsatsen
mot den glänsande, ridderlige Leopold III af Österrike, de s. k. Främre landens
behärskare. I denna punkt kom det nu i Schweiz till ett stort afgörande. Edsför-
bundet hade efter segern vid Morgarten såväl konsoliderat sig inåt som förstorat sig
utåt, i det Luzern, Ziirich, Bern och Zug slutit sig till detsamma. Men då schweizarne
trädde i förbindelse äfven med de tyska städerna, trodde hertig Leopold ögonblicket
vara kommet att ingripa. Han förde år 1386 en utvald riddarhär till Schweiz, men
i slaget vid Sempach den 9 juli genombröto bönderna riddarnes led och anställde
ett väldigt blodbad bland dem; i det tätaste stridsvimlet fann äfven hertig Leopold
sin död. Två år senare företog sig hans son, Leopold IV, att hämnas sin faders död,
därtill än mera retad genom det österrikiska Glarus’ anslutning till edsförbundet.
Men de tappra Glarusmännen tillfogade med blott ringa understöd af edsförbunden
den tiodubbelt öfverlägsna österrikiska stridsmakten ett nytt nederlag vid Näfels,
hvilket faktiskt gjorde ett slut på det österrikiska herraväldet i Schweiz.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
