Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - 8. Det tyska riket under det 14:de århundradet
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
390 W. FRIEDENSBURG, MEDELTIDENS SLUT.
seger i öppet fältslag, då han år 1370 vid Radau i Samland i grund slog de
litauiska storfurstarne Olgerd och Keistut. Men därefter inträffade ett omslag.
En half människoålder senare anträffa vi Olgerds son Jagello som enväldig härskare
öfver Litauen och tillika - på grund af sin förmälning med dottern till konung
Ludwig af Polen och Ungern - som konung af Polen. Men detta kombinerade
herradöme bildade en fast mur mot den dittills segerrikt framträngande tyska natio-
naliteten, hvilken från denna tid icke längre gjorde några betydande framsteg mot öster,
utan tvärtom ända intill senaste tid därstädes lidit stora förluster. Visserligen öfvergick
den dittills hedniske Jagello med sitt folk till kristendomen, men just härigenom
förlorade Tyska orden, som efter Preussens kristnande fortsatt troskampen mot
Litauen, i väsentlig mån sin egentliga mission. ^Och redan var den tidigare ideala
läggning på retur, som satt orden i stånd att utföra sådana stordåd; riddarn e hän-
gåfvo sig ofta åt yppighet och fråsseri och förolämpade genom sitt högmod den
inhemska adeln. Denna råkade småningom i ett afgjordt fientligt förhållande till
orden och närmade sig i likhet med det år 1397 i det kulmska landet bildade rid-
darförbundet »Eidechsengesellschaft» landets fiender. Ty jämte litauerna, hvilka
äfven som kristne förblefvo ordens bittra fiender, voro polackarne att anse som
sådana, då de ingalunda glömt förlusten af de preussiska landskapen. Så pekade
allt på nödvändigheten att genom ett blodigt afgörande utjämna motsatserna. Ett
sådant kom slutligen till stånd den 15juli 1410 i slaget vid Tannenberg i det kulmska
landet, där stormästaren Ulrich von Jungingen blef i grund slagen af motståndarnes
dubbla öfvermakt och jämte blomman af sina riddare fann hjältedöden. Det förkros-
sande nederlaget i förening med ett allmänt affall från orden hade väl gjort ett snart
slut på ordens herravälde, om icke komturen af Schwetz, Heinrich von Plauen, lyckats
hålla Marienburg; kring honom reste sig orden åter och behöll till och med i freden i
Thorn följande år sitt område nästan oförminskadt. Men hädanefter visade orden
alltmer en bild af svaghet och förfall. Den till stormästare upphöjde Plauen, som
var djärf nog att vidtaga kraftiga åtgärder, störtades redan 1413 af ordensriddarne.
Därmed var ordens öde så att säga besegladt. Den förde ännu under femtio år en
osäker tillvaro, men underkastade sig därefter Polen utan förnyad, afgörande strid.
Genom den andra freden i Thorn 1466 blef Westpreussen polskt och hemföll till
polonisering. Det till ett polskt län vordna Ostpreussen bevarade åtminstone sin
tyskhet, tills det under reformationstiden trädde i ny gemenskap med moderlandet,
en gemenskap, som trots det aflägsna läget förblef oupplöslig.
Tyska riket som sådant tog ingen del i vare sig hansans eller Tyska ordens
framgångar och faror. Upplössningen grep alltmer kring sig inom detsamma i syn-
nerhet till följd däraf, att ingen fanns mäktig nog att förkroppsliga enheten. Detta
berodde till en del på Karl IV :s unge efterföljares personliga egenskaper, men hans
ställning var också ovanligt svår.
Af de luxemburgska stamlanden innehade Wenzel endast Böhmen och Schlesien,
men han hade här att kämpa med oupphörliga svårigheter, hvilka särskildt bereddes
honom af hans kusin, den fege och intrigante markgrefven Jobst af Mähren. Å
andra sidan sysselsatte honom hans yngre broder Sigmunds affärer. Denne hade
af fadren erhållit Mark-Brandenburg och hade genom sitt gifte med en dotter till
Ludwig af Ungern och Polen fått utsikt till tronföljden i det förstnämnda konunga-
riket; dock kom han först efter mångåriga förvecklingar i besittning af detsamma.
Härvid lemnade honom Wenzel broderlig hjälp, men försummade samtidigt den pla-
nerade Romfärden och därmed tillfället att på ett afgörande sätt ingripa i de kyrk-
liga förvecktingarne. Såväl i Rom som i Avignon residerade - vi återkomma hit
senare - vid denna tid en påfve, af hvilka hvardera lagt sin hälft af kristenheten
under sin lydnad. Wenzel nöjde sig med att erkänna den romerske påfven, Urban VI,
detta utan någon gengäld från dennes sida, samt att med undantag af Leopold
af Österrike, som höll med Avignon, vinna de tyska furstarne för hans sak; För
öfrigt lät konungen i denna fråga sakerna hafva sin gång, på samma sätt som i
riket, frånsedt några svaga förmedlingsförsök. Visserligen var han städerna mera
bevågen än herrarne, så att det senare ståndets seger på samma gång betydde ett
nederlag för den tyska konungamaktens anseende. Wenzel själf åter togs under en
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
