- Project Runeberg -  Världshistoria / Medeltiden /
394

(1917-1921) Author: Hans Hildebrand, Harald Hjärne, Julius von Pflugk-Harttung
Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
  Project Runeberg | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |   

Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - 9. Staterna på Pyreneiska halfön

scanned image

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.

394 W. FRIEDENSBURG, MEDELTIDENS SLUT.
sig till sin egen fördel; morerna åter tillkämpade sig 1319 vid Genil en seger öfver
Kastilien. Men nu förenade sig åter Kastilien, Aragonien och Portugal till gemensam
aktion, hvars resultat blef den mångbesjungna segern öfver morerna vid Salado år
1340. Denna hade till följd eröfringen af Algeciras nära Gibraltar. Äfven det sist-
nämnda, morernas gamla infallsport, hade vid denna tid eröfrats, om icke Alfons
XI:s af Kastilien död (1350) kastat riket i nya stridigheter. Mot Alfons’ son Peter,
en energisk och hård mer;, rättvis furste, som knappast mer än talrika andra kraftiga
furstar under dessa järnsekel förtjenar tillnamnet »den Gryrnme«, reste sig en utom
äktenskapet född ättling till Alfons, Henrik af Trastamara; eftei långa strider, som
fmgo ökad skärpa genom Englands ingripande å den ena, Frankrikes å den andra
sidan, fick denne den legitime konungen i sitt våld och lät döda honom (1369).
Henrik den »Oäktes» regering (till 1379) liksom hans son Johan I:s uppfylldes likväl
af strider med England och Portugal, under det att Algeciras återigen gick förloradt.
Därpå följde tvenne gånger kort efter hvarandra förmyndarregeringar i Kastilien.
På detta sätt bibehöllo morerna herraväldet i Granada ända till inemot slutet af
1400-talet, något som väl ingen kunnat tro omkring å 1250.
Trots dessa inre förvecklingar bibehöll sig i Kastilien en hög uppfattning af
konungamakten, och denna tillerkändes åtminstone teoretiskt oinskränkt myndighet
öfver staten. Det oaktadt påträffa vi redan tidigt ståndsförsamlingar, cortes, inom
hvilka äfven borgarståndet snart var regelbundet representeradt; dock hade dessa en
väsentligen rådgifvande karaktär. Å andra sidan utöfvade den krigiska, jordegande
adeln, ricos hombres, ett betydande inflytande, hvilket väl rent af blifvit bestämmande,
om icke kronan gentemot ricos hombres gynnat den lägre adeln, hidalgos och
caballeros, samt städerna. De sistnämnda erhöllo tidigt ansenliga friheter i de s. k.
fueros och skötte sina angelägenheter genom själfvalda organ; dock stod en kunglig
ämbetsman i spetsen för kommunalstyrelsen. Upprepade gånger slöto sig städerna
tillsammans till förbund (hermandades, brödraskap). Å andra sidan voro de under-
kastade talrika och tryckande afgälder, hvarigenom deras ekonomiska uppblomstring
hämmades; de förblefvo länge små och voro hufvudsakligen hänvisade till åkerbruket
som näringskälla. Det egentligen tongifvande elementet i Kastilien förblef dock -
vid sidan af kronan - adeln.
Fann Kastilien sina statsuppgifter uteslutande inom gränserna för den iberiska
halfön, så har det mindre Aragonien spelat en betydande, i världshändelserna djupt
ingripande roll, hvars utgångspunkt betecknas af den s. k. sicilianska aftonsången år
1282. När konung Peter III mottog det själfständiga Siciliens krona, skapade han
en motvikt till huset Anjou, som till följd häraf måste uppgifva sin stör-italienska,
ja universella politik. Därjämte stärkte han ghibellinernas partimakt i hela Italien,
något som kom de tyska konungarne Henrik VII och Ludwig till godo vid deras
försök att fatta fast fot på halfön, ja först möjliggjorde den endast kortvariga fram-
gången af dessa.
Under det att därefter på Sicilien uppstod en aragonsk sekundogenitur under
Peters tredje son Fredrik, fick hufvudlandet Aragonien inom kort en ny impuls att
utvidga sig mot öster: påfven belånade nämligen konung Jakob med Corsica och
Sardinien, öfver hvilka kurian tillvällat sig förfoganderätten, oaktadt de voro i
genuesernas och pisanernas besittning. Jakob mottog förläningen, hvilket hade till
följd långvariga strider med de båda republikerna; under dessas förlopp fråntog
Aragonien 1326 det på nedåtgående stadda Pisa Sardinien, under dett att Corsica stannade
under Genua. Ja, det sistnämnda försökte äfven att från Sardinien åter fördrifva
aragonierna, som nu slöto förbund med Venedig, Genuas rival. På så sätt blef
Aragonien, hvilket som nämndt äfven innehade ögruppen Balearerna, en betydande
maktfaktor inom det västra Medelhafsområdet. Dock inskränkte sig Aragoniens eller
snarare den vid hafvet belägna provinsen Kataloniens bandet icke blott dit: öfver
Sicilien gingo handelsförbindelserna med Levanten, och det grekiska riket öppnade
beredvilligt sina portar för Anjous rivaler. Sålunda påträffa vi äfven katalanska
legoknektar (det s. k. stora katalanska kompaniet) i byzantinsk tjenst, och dessas
eröfringar i Grekland förskaffade den aragonske konungen af Sicilien titeln hertig af
Athen. Då den sicilianska linien år 1377 utslocknade, blef Sicilien ett aragonskt

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Project Runeberg, Sun Jan 9 18:38:37 2022 (aronsson) (download) << Previous Next >>
http://runeberg.org/vrldhist/2/0422.html

Valid HTML 4.0! All our files are DRM-free