- Project Runeberg -  Världshistoria / Medeltiden /
407

(1917-1921) Author: Hans Hildebrand, Harald Hjärne, Julius von Pflugk-Harttung
Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
  Project Runeberg | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |   

Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - 10. Italienska statsbildningar - 11. Kyrkoschismernas och de stora konciliernas tid

scanned image

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has been proofread at least once. (diff) (history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång. (skillnad) (historik)

Anjou i lifvet, som icke voro villiga att frånsäga sig sina rättigheter. En afkomling
till Karl II:s fjärde och siste son, Karl af Durazzo, upphäfde sig till tronkandidat
och beröfvade drottningen hennes spira (1381); följande år bragtes hon med våld om
lifvet i fängelset. Sedan Ludwig af Ungern år 1385 aflidit, efterlemnande endast
döttrar, kunde Karl III af Durazzo sätta äfven Stefanskronan på sitt hufvud, men
redan 1386 träffades han af en lönnmördares dolk. Därmed gick Ungern definitivt
förloradt för huset Anjou, och detta själft gick redan med snabba steg sitt utslocknande
till mötes. Dess sista afkomlingar voro Karl III:s båda barn, Ladislaus, som 1414
utan arfvingar nedsteg i grafven, och Johanna II, med hvilken ätten år 1435 utdog.
Äfven detta rike hade att utstå svåra lidanden till följd af det särskildt under
kvinnoregementet florerande partisplitet; detta fick näring genom de ständiga tvistig-
heterna inom dynastien och ledde äfven till yttre inblandning; ja, långt efter huset
Anjous tidehvarf utöfvade partiväsendet ett bestämmande inflytande på landets framtida
öden och gjorde detsamma till sist moget för främlings vald et.

KYRKOSCHISMERNAS OCH DE STORA KONCILIERNAS TID

Under loppet af 1300-talet utbildades de västerländska
nationerna och sammanslöto sig till mer eller mindre om-
fattande statsenheter. Medan de sålunda vande sig att taga
sina angelägenheter i egna händer och att handhafva dem i
öfverensstämmelse med sina egna skilda behof och
intressen, såg sig påfvedömet allt mer och mer nödsakadt
att förhålla sig defensivt. Dess beroende af Frankrike i förening med den till-
tagande sedliga förvildningen inom kurian och kyrkans alla stånd hopade flerstädes,
äfven inom troende kretsar, ett farligt brännämne. Sålunda hade oppositionen mot
det förvärldsligade påfvedömet knappast någonsin förstummats inom Franciskan-
orden, och allt högljuddare blef inom Västerlandet den fordran på en grundlig revolution
inom den fördärfvade kyrkan och införande af den Helige andes i Apokalypsen
förkunnade tidsålder, som först framträdt i den kalabresiske abboten Joakims af
Fiore skrifter. Men en afgjord, mycket allvarlig och betydelsefull opposition upp-
stod i England. Icke utan inflytande af den politiska motsättningen till Frankrike,
kurians skyddsmakt, tillbakavisade den engelska nationen först år 1343 och därefter
1350 den senares anspråk på att förfoga öfver engelska prebenden; därpå följde 1353
förordningen Praemunire, som hotade att straffa hvarje engelsman för högförräderi,
som i engelska angelägenheter åberopade påfvens domstol. Och då 1366 påfven
Urban V försökte att indrifva det länsarrende konung Johan en gång förpliktat
sig att erlägga, då han tillerkänt kurian länshögheten öfver sitt rike, förklarade
parlamentet denna fordran för grundlös och för alltid upphäfd, enär konungen icke
haft rätt att underkasta England den heliga stolens myndighet. Kort tid därefter,
då kriget med Frankrike ånyo uppblossade, framkastade man i England till och med
frågan, om icke nationen vore berättigad att i sitt trångmål begagna sig af kyrkans
egendom i landet, hvilken i förhållande till sitt omfång och sin afkastning syntes i
alltför ringa mån betungad.
Som målsman för denna rörelse trädde först John Wyclif i förgrunden, den
förste verklige reformatorn före Luther. Han var en lärjunge af högskolan i Oxford,
där den fria anda ännu fortlefde, som haft sin förste målsman i William Occam,
påfvedömets djärfve fiende. Ur Occams skrifter hemtade äfven Wyclif rik lärdom;
öfver hufvud taget tillegnade han sig sin tids hela vetande, och utom i filosofi, teologi
och kanonisk rätt var han väl bevandrad äfven i den inhemska rätten och historien.

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Project Runeberg, Wed Nov 10 22:10:23 2021 (aronsson) (diff) (history) (download) << Previous Next >>
http://runeberg.org/vrldhist/2/0435.html

Valid HTML 4.0! All our files are DRM-free