- Project Runeberg -  Världshistoria / Medeltiden /
408

(1917-1921) Author: Hans Hildebrand, Harald Hjärne, Julius von Pflugk-Harttung
Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
  Project Runeberg | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |   

Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - 11. Kyrkoschismernas och de stora konciliernas tid

scanned image

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.

408 W. FRlEDENSBtRG, MÉÖELflDENS SLUT.
Han blef sedermera själf lärare i Oxford, först i artisternas, sedan i teologernas
fakultet, hvilken senare gällde som den förnämsta. Han erhöll äfven värdigheten af
teologie doktor. Hans anseende förökades genom den gunst han åtnjöt hos hertigen
af Lancaster, en medlem af kungliga huset, som under Edvard Illrs sista år faktiskt
stod i spetsen för landets regering.
Wyclif besvarade nu frågan om rättigheten att sekularisera kyrkans gods obetingadt
jakande, enär den egendom, som konungen och adeln en gång tillerkänt kyrkan, af
denna missbrukades samt förledde det världsliga kleresiet liksom munkväsendet till
otrohet mot sina plikter. Öfver hufvud ser han i kyrkans världsliga besittningar
roten och upphofvet till’ det onda, som bildat utgångspunkten för det allmänna
fördärfvet. Men hans ifriga bibelstudium förde honom än vidare, och han öfvergick
till allt kraftigare angrepp på kyrkans läror och inrättningar. Läran om sakramenten,
öronbikten, den sista smörjeisen, konfirmationen, de af kyrkan införda, icke skriftenliga
äktenskapshindren, de andliges celibat, påfvens »nyckelmakt», prästens character
indelebilis, helgon- och relikdyrkan, vallfärder, slutligen äfven transsubstantiationen:
allt detta blef af Wyclif underkastadt den skarpaste kritik och i hufvudsak för-
kastadt. Därvid utgick han dels från bibeln, hvilken han förklarade för det enda
rättesnöret i trossaker samt öfversatte till landets språk, dels från sin fördjupade
uppfattning af kyrkans väsen. För honom är kyrkan de troendes och utvaldes sam-
fund; den som är utvald tillhör henne, präst som lekman. Dess hufvud är Kristus,
icke påfven, och det är ingalunda sagdt, att den senare hör till de utvalde, sålunda
öfver hufvud befinner sig inom kyrkan. Wyclif gaf spridning åt dessa läror i talrika
lärda afhandlingar, i folkskrifter och icke minst genom väckande predikningar.
Hans lärjungar åter, »fattigprästerna» eller »lollarderna», drogo genom landet för att
i sin mästares anda förkunna det sanna evangeliet och varna för de romerska
påfunden.
Wyclifs ställning var länge så stark, att kyrkan och prästerskapet icke kunde
rubba densamma. Först ett misslyckadt uppror bland det lägre folket år 1381,
förorsakadt i hufvudsak af sociala förhållanden, gaf Wyclifs motståndare en förevänd-
ning att inskrida mot honom och hans gynnare, hertigen af Lancaster, Den förre
måste lemna Oxford. Han drog sig tillbaka till sitt prebende Lutterworth och till-
bringade där, fortfarande i opposition mot den bestående kyrkan, sina sista lefnadsår
under prediko- och skriftställareverksamhet (f 31 december 1384). Äfven med hans
död afstannade icke rörelsen. Mot slutet af århundradet voro bönderna på lands-
bygden, borgarne i städerna samt lågadeln wyclifskt sinnade. Till och med vid Rikard
II:s hof hade riktningen anhängare, och endast den höga andliga och världsliga
aristokratien gjorde motstånd mot densamma. Men sedan konung Rikard år 1399
afsatts från tronen af sin kusin Henrik, Lancasters son, vände sig bladet: usurpatorn,
för hvilken högadelns bistånd var af största betydelse, uppoffrade de wyclifska
lärorna för denna. Genom stadgandet »om kättares brännande» infördes kättarrätten
i den engelska lagstiftningen, och endast alltför snart började bålen att flamma.
Äfven den andliga censuren vann insteg, öfversättningar till landets språk af bibel-
texter förbjödos, och universitetet i Oxford underkastades regelbundna kyrkliga visita-
tioner. Så blef den romerska kyrkan åter herre öfver England. Men de tändande
gnistor, som utgingo från Oxfords lärde, hade redan på annat håll, nämligen i Böhmen,
tändt en brand, som det icke skulle blifva så lätt att släcka. Medelbart är äfven
Luther att anse som en lärjunge till Wyclif.
Under tiden hade kyrkan och kurian råkat i en svår inre kris, som så att säga
bildade epilogen till tragedien i Avignon. Det hotande sammanstörtandet af det
påfliga herraväldet i Italien föranledde nämligen påfven Urban V att år 1368 förlägga
sitt residens tillbaka till Rom. Här fann han emellertid tillståndet så tröstlöst, att
han inom kort åter uppsökte det säkra Avignon. Men därmed var exemplet gifvet,
och redan Urbans efterträdare, Gregorius XI, förnyade försöket. I januari 1377
inträffade han i Rom och höll där hof, visserligen under stora svårigheter; då han
den 27 mars 1379 nåddes af döden, skall han redan hafva varit betänkt på att vända
tillbaka till Frankrike. Nu berodde allt på om kardinalerna skulle fullständigt bryta
med det förflutna och välja en italienare. De lyckades verkligen också samla sina

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Project Runeberg, Sat Sep 25 15:33:48 2021 (aronsson) (download) << Previous Next >>
http://runeberg.org/vrldhist/2/0436.html

Valid HTML 4.0! All our files are DRM-free