Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - 11. Kyrkoschismernas och de stora konciliernas tid
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
KYRKOSCHISMERNAS OCH DE STORA KONCILIERNAS TID.
411
med få anhängare till Rimini, och hans roll var händanefter utspelad. Men mycket
snart kom det äfven till en brytning mellan Ladislaus och Johannes; i fientlig afsikt
visade sig konungen i början af juni utanför Rom och inträngde genom en bresch i
staden. Johannes undkom blott med möda och begaf sig norrut. I sin nöd kastade
han sig nu i armarne på huset Anjous gamle rival, Luxemburgaren Sigmund, hvilken
fann sig så mycket mera föranlåten att taga den kristna kyrkans angelägenheter i
sin hand, som han äfven bar den tyska konungakronan. Efter konung Ruprechts
död hade han valts af det pfalziska anhanget, under det att några andra kurfurstar
uppställt hans kusin, markgrefven Jobst af Mähren. Men dennes död befriade honom
redan * följande
år
från sin rival; Sig-
mund blef därefter
allmänt erkänd, se-
dan han kommit
till en uppgörelse i
godo äfven med sin
broder Wenzel, som
en tid visat lust att
åter göra sina egna
anspråk på riket
gällande.
Emellertid hade
Johannes XXIII i
öfverensstämmelse
med det pisanska
konciliets beslut och
under påtryckning af
den allmänna opini-
onen utsatt ett nytt
koncilium till slutet
af år 1414. Nu
gjorde Sigmund
denna angelägenhet
till sin egen och be-
stämde staden Kon-
stanz till konciliets
mötesplats. Konung
Ladislaus, den ende,
som kunnat lägga
svårigheter i vägen
för mötets förverk-
ligande, nedsteg re-
Konung Rikard II af England förrättande
sin bön. Målning i lord Pembroke’s ego, Wilton-House.
dan före den utsatta
tidpunkten i grafven
(i augusti 1414).
Så sammanträdde
då synoden den 5
november 1414 i
Konstanz såsom re-
presentation för hela
den västerländska
kristenheten, med
undantag af Grego-
rii och Benedikts
anhängare, hvilka
icke mer voro af
någon betydelse. De
båda påfvarne själf-
va voro inbjudna,
men togo ingen notis
om kallelsen. Johan-
nes XXIII däremot
var personligen när-
varande och ledde till
en början förhand-
lingarne. Sigmund,
som ännu före årets
slut inträffade i Kon-
stanz, hade de lö-
pande ärendena om
hand, men det be-
stämmande inflytan-
det låg hos mötestan-
kens lärde befräm-
jare och förfäktare,
bland dem tysken Dietrich från Nieheim, Omröstningen skedde gruppvis efter de
förnämsta västerländska nationerna: italienare, fransmän, engelsmän, senare äfven
spanjorer. Rösträtt hade emellertid icke endast biskoparne, utan äfven represen-
tanter för kyrkans och prästerskapets lägre stånd samt universiteten. Äfven lek-
mannaelementet gjorde sig såtillvida gällande, som de röstande i regel först för-
säkrade sig om de respektive världsliga maktinnehafvarnes samtycke; dessa hade
samt och synnerligen skickat sina ombud till mötesplatsen.
Hvad som misslyckats för kyrkofäderna i Pisa, lyckades för mötet i Konstanz,
nämligen att återupprätta den ’kyrkliga enheten. Man var redan från början af den
åsikten, att alla tre påfvarne skulle abdikera. Förgäfves sökte Johannes XXIII förmå
församlingen att frånträda denna sin mening; slutligen flydde han från staden. Han
fann en tillflykt hos hertigen af Österrike-Tyrolen, men då Sigmund inskred mot
denne med riksrättens hela stränghet, gaf Johannes sin sak förlorad och afstod från
sin värdighet. Hans exempel följdes af den redan länge fullständigt maktlöse Gre-
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
