Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - 11. Kyrkoschismernas och de stora konciliernas tid
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
416 W. FRIEDENSBURG, MEDELTIDENS SLUT.
och att uppdraga dessa åt det nya ekumeniska möte, som just vid denna tid samman-
trädde. Trots kyrkomötets i Konstanz beslut om periodvis återkommande koncilier
hade p.åfven Martin, då den år 1423 i Siena sammanträdande nya synoden intog en
antipåflig hållning, genast lyckats upplösa densamma. Men kyrkomötestanken bibehöll
sig med sådan styrka, att påfven slutligen gaf efter och år 1430 gaf den reformifrande
kardinal Giuliano Cesarini i uppdrag att träffa förberedande anstalter för ett nytt kyrko-
möte i Basel. Då Martin V kort därefter afled (den 20 februari 1431), måste hans
efterträdare, venezianaren Gabriel Condulmieri, såsom påfve Eugenius IV, bunden af ett
vallöfte genast sammankalla konciliet. Mötet öppnades den 23 juli 1431 i Basel.
I en den 26 september antagen dagordning tillsatte man i stället för »nationerna«
på kyrkomötet i Basel fyra deputationer, som regelbundet skulle förnyas och som
bestodo af prästerskapets olika stånd med öfvervikt för de lägre. Dessa utskott skulle
hålla förberedande öfverläggningar om trossaken, frågan om den allmänna freden,
kyrkoreformen och öfriga ärenden. En deputations beslut måste godkännas af två
andra innan det kom inför plenum. Konciliet gick med stor ifver till verket; ett
betydligt antal djärfva andar var närvarande, och ännu talrikare voro de oratoriska
talangerna, hvilkas vältalighet redan bar spår af den nya humanistiska tidsriktningen.
Kyrkomötets reformifver injagade en sådan förskräckelse hos kurian, att Eugenius IV
mot slutet af året af egen maktfullkomlighet förklarade församlingen för upplöst.
Visserligen sammankallade han den på nytt till Bologna år 1433; men under åberopande
af en bestämmelse från kyrkomötet i Konstanz förklarade synoden, att h värj e kristen,
alltså äfven påfven, vore skyldig densamma sin lydnad i dess egenskap af ekumeniskt
koncilium, och att den utan eget samtycke af ingen kunde upplösas. Ej nog med
att kyrkomötet i öfverensstämmelse härmed fortfarande förblef samladt, det inledde
äfven rättegång mot Eugenius, hvilken vid denna tid fördrifvits från Kyrkostaten och som
maktlös flykting sökt skydd hos florentinerna. Konung Sigmund lyckades visserligen
åvägabringa en slags försoning mellan konciliet och påfven, men det goda samför-
ståndet kunde naturligt nog icke återställas. Konciliet, som erkändes och främjades
af alla makter med undantag af Burgund, stod nu på höjden af sitt anseende och
representerade faktiskt den kyrkliga enheten inom Västerlandet. Sin största triumf
firade det genom att åstadkomnia förlikning med Böhmen. I början af år 1433 hade
en deputation från husiterna infunnit sig i Basel. Under månader förhandlade man
utan resultat, och saken tycktes ofta hopplös, men till sist fann man en formel, som
möjliggjorde böhmarnes återinträde i kyrkan. Det var de s. k. pragska kompak-
takterna, hvilka antogos af den böhmiska landtdagen den 30 november 1433. Enligt
dessa gjordes böhmarne bl. a. det medgivandet, att de nattvardsgäster, som så önskade,
skulle komma i åtnjutande af kalken vid nattvarden, vidare att Guds ord skulle få
fritt predikas, dock endast af i laga ordning invigda predikanter. I det hela voro
emellertid dessa medgifvanden - särskildt i betraktande af husiternas krigiska fram-
gångar - mycket måttliga och motsvarade allra högst utrakvisternas ståndpunkt.
Taboriterna läto sig ej heller därmed nöja: mellan de båda partierna utbröt ett borgerligt
krig, under hvilket taboriterna den 30 maj 1434 ledo ett förkrossande nederlag vid
Lipau söder om Prag. Därmed hade radikalismen fördrifvits från sin härskande
ställning i Böhmen; men först efter årslånga förvecklingar och svårigheter kunde en ny
landtdag i Iglau den 5 juli 1436 förkunna kompaktaterna, hvarpå Sigmund erkändes
som konung af Böhmen. Hus’ och hans anhängares förhoppning att från Böhmen refor-
mera den västerländska kyrkan hade sålunda definitivt kommit på skam. Å andra
sidan hade böhmarne för första gången i medeltidens historia gifvit ett exempel på,
huru ett helt folk reste sig mot påfvekyrkans enhet och häfdade sin religiösa särställning.
Kyrkomötet i Basel förblef samladt äfven efter förlikningen med böhmarne och
intog, styrkt af sina framgångar, en alltmer utmanande hållning gentemot den heliga
stolen. Dess majoritetsbeslut tycktes snarare dikterade af fiendskap och afund mot
Rom än af reformifver: så beskuros icke blott utväxterna på kurians provisionssystem,
utan hela dennas finansiella administration blef fullständigt undergräfd, i det man
beröfvade densamma så godt som allt underhåll. Detta hade emellertid till följd, att
af de moderatare elementen inom konciliet ett påfligt parti bildades, som efter hand
vann i styrka.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
