- Project Runeberg -  Världshistoria / Medeltiden /
418

(1917-1921) Author: Hans Hildebrand, Harald Hjärne, Julius von Pflugk-Harttung
Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
  Project Runeberg | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |   

Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - 11. Kyrkoschismernas och de stora konciliernas tid

scanned image

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.

418
W. FRIEDENSBURG, MEDELTIDENS SLUT.
Äfven de världsliga maktinnehafvarne togo anstöt af många kyrkomötets beslut,
som gingo ut på upprättandet af biskopsstiftens och metropolitproviiisernas områden.
Frankrike, hvars lärde och andlige dittills varit de ifrigaste förfäktarne af en reforma-
tion af kyrkan till hufvud och lemmar, blef nu, sedan det värjt sig mot engelsmännen,
ljummare i sitt intresse för konciliet. Hvad kyrkomötet sålunda förlorade kom påfve-
dömet till godo. Särskildt var detta fallet, när vid denna tid grekerna, hårdt ansatta
af turkarne, togo sin tillflykt till Västerlandet med erbjudande att ansluta sig till den
romerska kyrkan. Nu förklarade Eugenius konciliet på nytt för upplöst, då Basel låge
för obekvämt till för att förhandla med grekerna, och sammankallade ett nytt möte till
Ferrara. Detta egde verkligen
också rum (1438); sedan det
förlagts till Florens, genom-
förde det år 1439 unionen
med grekerna, hvilken väl
knappast fick praktiska följder,
men högst väsentligt bidrog
till att höja påfvedömets an-
seende. Men kyrkomötet i
Basel gaf icke efter. Detta
eller åtminstone kärnan af
detsamma förblef fortfarande
samladt, vägrade att erkänna
synoden i Florens och åter-
upptog processen mot Eugenius
IV; denne afsattes den 25 juni
1439 såsom kättare, sedan för-
samlingen först upphöjt den
Påfven Eugenius IV.
Gammalt kopparstick.
satsen till dogm, att konciliet
står öfver påfven och af ho-
nom hvarken kan förflyttas
eller upplösas. Af 32 bland
kyrkomötets medlemmar ut-
sedda valmän valdes därpå
den 5 november 1439 hertig
Amadeus af Savoyen, som för
några år sedan nedlagt sin
världsliga makt, till påfve
under namn af Felix V.
Afgörandet i denna nya
schism låg hufvudsakligen hos
makterna, särskildt Frankrike
och Tyskland. Båda dessa
riken intogo ett slags medlande
ställning mellan konciliet och
kurian, i det de erkände Euge-
nius som påfve, men samtidigt betraktade besluten i Basel som rättsgiltiga, särskildt i den
mån de själfva kunde draga nytta däraf. I synnerhet Frankrike begagnade sig af
konflikten för att befrämja sina egna intressen. På ett möte af andliga och världsliga
dignitärer i Bourges utfärdades en till största delen på konciliebesluten grundad
rikslag, den s. k. pragmatiska sanktionen (den 7 juni 1438), som förlänade den franska
kyrkan ökad självständighet gentemot påfvedömet, i det öfver hufvud allt främmande
inflytande sorgfäl-
ligt förebyggdes och
kronan medgafs ett
vidsträckt inflytan-
de på tillsättandet
af andliga ämbeten
inom landet. Påfven
åter tillerkändes i
vederlag för det
deficit, som föror-
sakades honom ge-
nom inskränkning-
’*’iM
Konciliets i Basel bulla 1431-1449.
en af provisioner-
na m. m., ett fast
skadestånd. På
detta sätt kom
Frankrike hädan-
efter i besittning af
ökad kyrklig själf-
ständighet gent-
emot kurian.
Mindre väl för-
stod Tyskland att
göra sina intressen
gällande. Kurfurstarne förklarade sig visserligen år 1438 neutrala i konflikten mellan
konciliet och påfven, och dessutom antog en år 1439 i Mainz församlad riksdag i
hufvudsak dekreten i Basel, hvarjämte Sigmunds efterträdare, konung Albrekt II, biträdde
detta rikets beslut. Men kort tid därefter afled Albrekt, och hertig Fredrik af Österrike,
som därpå erhöll kronan, vanns af Eugenius och slöt med honom ett fördrag, som garan-
terade konungen kejsarkronan, en stor penningsumma samt värdefulla rättigheter
gentemot stiften och klostren i hans arfland (1446). Riket iakttog alltjämt neutralitet,
och då Eugenius dristade sig att afsätta kurfurstarne af Mainz och Köln, gåfvo dessa icke
vika, utan samtliga kurfurstar ingingo till skydd för sina rättigheter gentemot Rom ett
kurfursteförbund. I längden förmådde de visserligen icke bevara denna solidaritet, och

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Project Runeberg, Fri Jan 21 22:36:17 2022 (aronsson) (download) << Previous Next >>
http://runeberg.org/vrldhist/2/0446.html

Valid HTML 4.0! All our files are DRM-free