Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - 12. England och Frankrike under det 15:de århundradet
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
426 W. FRIEDENSBURG, MEDELTIDENS SLUT.
nu varaktigt med den franska staten. På ett klokt sätt gynnade konungen de honom
tillgifna släkterna därstädes, så t. ex. Bourbonerna; en medlem af denna släkt, Peter II,
herre till Beaujeu, förmäldes med Ludvigs äldre dotter och insattes som ståthållare
i Guienne. Vänskapliga förbindelser uppehöllos äfven mellan konungen och huset
Anjou, hvars öfverhufvud var René, titulärkonung af Neapel och pretendent till
Lothringen. Då denne år 1480 dog, efterlemnande en dotter, tillföllo grefskapen
Anjou, Maine och Provence kronan, som därefter öfvertog huset Anjous anspråk på
Neapel. Till slut var hertigen af Bretagne den ende af de stora kronvasallerna, som
förblef autonom, men då denne storman saknade manliga arfvingar, så öppnade
sig äfven här för kronan gynnsamma utsikter.
Samtidigt med att konung Ludvig XI på detta sätt kraftigt befordrade Frankrikes
enhet, vidmakthöll han emellertid med klok beräkning de bestående provinsiella
egendomligheterna och rättigheterna, för så vidt dessa icke stodo hindrande i vägen
för de kungliga befogenheter han i största utsträckning tog i anspråk. Han upp-
rättade i de nyförvärfvade södra provinserna egna domstolar och lät de provinsiella
ståndsförsarnlingarne, ej mindre än 47 till antalet, ofta sammanträda. Äfven om han
upprepade gånger lade tunga bördor på ständerna, så sträfvade han å andra sidan
att tillmötesgå deras önskningar och att råda bot för deras besvär. Städerna gyn-
nade Ludvig, af politiska skäl, men väl äfven af böjelse; så fick t. ex. Beauvais som
erkänsla för dess tappra motstånd mot burgunderna särskilda fri- och rättigheter.
Äfven för Paris gjorde han mycket, liksom han i allmänhet befrämjade den kommu-
nala själfständigheten; likaledes hade folkbildningen i Ludvig en vän.
Under det att Frankrike konsoliderade sig under kronan, genomgick England,
som efter förlusten af sina besittningar på fastlandet åter var hänvisadt till sig själf,
under senare hälften af 1400-talet en svår inre kris, det s. k. Rosornas krig. Dessa
förvecklingar leda sitt ursprung tillbaka till tronrofvet af år 1399. Henrik IVrs.
usurpering hämnade sig på hans sonson, Henrik VI, hvilken ännu icke årsgammal
kommit i besittning af konungakronan. Olyckligtvis förblef den tredje härskaren
af huset Lancaster äfven under sin uppväxt i andligt afseende på ett barns stånd-
punkt. Om det bestämmande inflytandet i landet kämpade den viljestarka drottning
Margareta af Anjou med de kungliga prinsarne, först med hertig Humphrey af Gloucester
och efter dennes död med Rikard af York; den sistnämnde var såsom ättling till
Edvard III:s fjärde son den närmaste arfvingen till den ännu barnlöse konungen.
Emellertid korsades Yorks planer på tronföljden genom prinsens af Wales födelse
(den 13 oktober 1453), och då man dessutom (i början af år 1455) aflägsnade honom
från hans befattning som protektor, hvilken han erhållit vid ett utbrott af vansinne
hos Henrik VI, grep hertigen till vapen; härvid uppträdde han visserligen icke med
direkta anspråk på tronen, men lät förstå, att han hade bättre rätt till densamma än
den regerande dynastien. Under det att denna härstammade från Edvard III:s tredje
son, förenade hertigen i sin person, de rättigheter, som tillkommo den fjärde linien
på mödernet, med den andra liniens, hertig Lionels af Clarence efterkommande. Så
drog nu Lancasters röda ros i fält mot Yorks hvita. Motsättningen dem emellan
var emellertid icke blott af dynastisk natur. Om huset Lancaster till en viss grad
representerade feodaladelns intressen, hvilken var den tongifvande i norra England,
så stödde sig York på den på städer rika södra delen af landet; hans bästa vapen
var hans popularitet bland de lägre, särskildt borgerliga kretsarne af nationen.
Bland de adelssläkter, som togo Yorks parti, märkes främst den mäktiga ätten Nevill,
med hvilken Rikard var besvågrad. Dess hufvudman var grefven af Salisbury, dess
mest betydande representant dennes son, den ridderlige och glänsande grefve Warwick,
som var förmäld med arftagerskan till en annan stor adelssläkt, Beauchamp.
Sedan York vunnit en första krigisk framgång vid S:t Albans (den 21 maj 1455),
återtog han sin ställning som protektor, och det kom till en försoning mellan par-
tierna. Denna blef dock icke af lång varaktighet. I en träffning vid Northampton
(den 10 september 1460) var lyckan åter York bevågen, och han fick till och med
konungen i sitt våld.
Nu öfverenskoms, att huset York skulle bära kronan efter Henrik. Men drottning
Margareta, som innehade norra England och äfven fann ett stöd i Skottland, oppo-
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
