Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - 13. Det tyska riket under Sigmund och Fredrik III
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
430 W. FRIEDENSBURG, MEDELTIDENS SLUT.
blifva krönt i Zara och invecklade därefter Sigmund i ett besvärligt krig med
republiken Venedig. Samtidigt hade emellertid Luxemburgaren att värja sig mot det
växande polska inflytandet, som redan utsträckt sig till de ungerska vasallfursten-
dömena nordöst och öster om Karpaterna, Äfven hertigarne Ernst »der Eiserne» af
Tyrolen och Fredrik IV af Steiermark vunnos af Polen till gemensamt motstånd mot
Sigmund, som å sin sida fick ett stöd i hertig Albrekt V af Österrike. Med den
senare förlofvade konungen sin dotter Elisabeth, den enda frukten af hans äkten-
skap med Barbara, tillhörande den grefliga dynastien Cilli från södra Österrike.
Bäraren af Stefanskronan var dessutom den västerländska kristenhetens förkämpe
mot osmanerna; dessa, som först 1337 kommit öfver till Europa, hade redan 1365
förlagt sitt residens till Adrianopel. Sedan därefter sultanen Bajasid år 1393 gjort
slut på det bulgariska riket, hotade han Ungern och tillfogade 1396 en stark korshär
ett förkrossande nederlag vid Nikopoli. Dock hindrades osmanerna för en tid i sin
vidare framryckning genom ett anfall af mongolerna i deras rygg.
Äfven de böhmiska angelägenheterna togo under Wenzels oroliga regering den
presumtive tronarfvingens uppmärksamhet ständigt i anspråk. Däremot underhöll
den senare ända till sitt konungaval (1410) inga närmare förbindelser med Tyska
riket. Mark-Brandenburg, som tillfallit honom som fädernearf, förpantade han redan
1388 till markgrefven Jobst af Mähren. Men år 1411 insatte han borggrefven
Fredrik VI af Niirnberg, som gjort sig förtjent om hans val i riket, till öfverhufvud
och förvaltare i Mark, där det omedelbara ingripandet af en högre instans var af
nöden gentemot den tygellösa adeln. Åt densamme Fredrik öfverlemnade därefter
Sigmund den 30 april 1415 Mark jämte valrätten i form af en förpantning och
lade därmed grunden till Brandenburg-Preussens blifvande storhet under Hohen-
zollrarne. Äfven det sachsiska kurlandet, som vid dynastiens utslocknande år 1423
tillfallit riket, lemnade Sigmund ifrån sig, i det han gaf det i fö.rläning åt Wetti-
nerna i Meissen. Han tog alltså fullständigt afstånd från de tidigare härskarnes
familjepolitik och gjorde det sålunda ytterst svårt för sig själf alt fatta fast fot i riket.
Konungen sökte här till en början sitt stöd hos städerna, hvilka han hoppades kunna
förena till ett starkt förbund under sitt protektorat. Men under det att dessa planer
väckte kurfurstarnes misstankar, visade sig städerna, som åtnjöto en hög materiell
blomstring fullständigt otillgängliga för dylika vidtgående politiska planer. Äfven
ett annat af Sigmunds projekt, nämligen att indela riket i fyra landsfredsketsar,
hvardera under en »Hauptmann», under det att en af konungen tillsatt »Oberhaupt-
mann» skulle stå i spetsen för det hela, strandade på furstarnes misstroende och
städernas farhågor för kostnaderna. Under den följande tiden drogo de af husi-
terna framkallade förvecklingarne med nödvändighet konungens och ständernas
uppmärksamhet till riksinstitutionernas, enkannerligen härväsendets behof af
reformer. Först förhandlade man - på ett möte i Nurnberg 1422 - om infö-
rande af en förmögenhetsskatt, den s. k. »hundrade penningen». Då emellertid
städerna icke utan orsak fruktade att i väsentlig mån få bära tungan af de kontanta
penningbidragen, så motsatte de sig förslaget, och man ålade i stället de enskilda
stånden att uppsätta ett visst antal beväpnade män (»Gleven»). Till den ändan upp-
gjorde man en förteckning, en s. k. matrikel, rikets första omfattande och i detalj
utarbetade finanslag, som är af stor statsrättslig betydelse, emedan den gifver oss upp-
lysning om de enskilda ständernas prestationsförmåga och samtidigt gifver vid handen,
hvilka af dem voro erkända som riksständer. De i denna första matrikel uppställda
fordringarne voro visserligen mycket blygsamma: de inskränkte sig till endast 6-7,000
man för det s. k. »dagliga kriget», d. v. s. för en här, som skulle förblifva på fältfot
blott så länge tills den fyllt sin uppgift. Men äfven denna ringa prestation fullgjordes
endast mycket bristfälligt. Då det nämligen stod den enskilde fritt att i stället för
manskap lemna ett motsvarande penningoelopp, så förklarade sig flere stånd vilja
begagna sig häraf; emellertid dröjde de med inbetalningen, och hvem fanns, som
kunde tvinga dem? På så sätt förklaras till en del rikets misslyckade inskridande
mot husiterna. Man återupptog därför planen på en riksskatt, men motsättningen
mellan konungen och kurfurstarne gjorde den om intet. De senare började allt mer
och mer betrakta sig själf va som rikets egentlige företrädare gentemot den ofta från-
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
