Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - 13. Det tyska riket under Sigmund och Fredrik III
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
DET TYSKA RIKET UNDER SIGMUND OCH FREDRIK III. 431
varande konungen, ja att sammanslutna i strängt solidariska kurfursteföreningar
intaga en ställning som ständig högre instans. De förklarade det till och med som
sin rättighet att sätta sig emot kungliga förordningar, som gingo ut på ett försvagande
af rikets makt. Till följd häraf rent af lamslogs för en tid Sigmunds riksförvaltning;
men då kurfurstarne i östra Tyskland, i Sachsen och Brandenburg, endast delvis
hade gemensamma intressen med deras rhenska kolleger, lyckades Sigmund lösa de
dittills intima förbindelserna mellan dem och draga de förre öfver på sin sida.
Trots dessa svårigheter försummade Sigmund likväl icke rikets anspråk på Italien.
Vid sitt första tåg öfver Alperna förmådde han Milano att hylla sig som länsherre.
Sin andra färd till Italien anträdde Sigmund på hösten 1431 i afsikt att träffa öfver-
enskommelse med påfve Eugenius IV angående biläggandet af de böhmiska stridig-
heterna samt de angelägenheter, som rörde kyrkomötet. Men under det Sigmund
blef uppehållen i norra Italien, inträdde den ofvan omnämnda oenigheten mellan
kyrkans öfverhufvud och det i Basel församlade kyrkomötet. Sigmund såg sig af
sin ställning i allmänhet föranlåten att taga det senares parti. Till följd häraf rå-
kade han med påfven i en tvist, hvilken till och med ledde till krig. Emellertid träffades
i början af år 1433 ett aftal mellan dem; Sigmund kröntes till kejsare af Eugenius och
åtog sig som vederlag att medla mellan påfven och konciliet. Han fullgjorde äfven
personligen uppdraget i Basel, men lyckades dock icke i längden utjämna de rådande
motsatserna.
Till Basel inkallade kejsaren äfven rikets ständer för att på nytt rådslå om de
inre reformerna, som till följd af den allt tydligare framträdande decentralisationen
vid denna tid sysselsatte sinnena. I den år 1433 framlagda »katolska konkordansen»,
ett alster af den lärde Nicolai från Cues penna, föreslogs att indela riket i tolf kretsar
under hvar sin kejsarliga domstol, bestående af trenne aflönade domare, represen-
tanter för det andliga ståndet, adeln och de gemene. Vidare skulle man skapa en
gemensam tysk rätt, en rikshär skulle uppsättas och underhållas af tullar och direkta
skatter, och de löpande ärendena skulle blifva föremål för rådplägning och beslut
på en årligen i Frankfurt sammanträdande riksdag. Till samma tid hör äfven
den s. k. »kejsar Sigmunds reformation», ett privat arbete af anonym författare,
som särskildt ville råda bot för de sociala missförhållandena. Här framställas for-
dringar på lifegenskapens upphäfvande, på rätt att fritt flytta inom riket, på åtgärder
mot myntförsämringen och fördyrandet af nödvändiga näringsmedel, för hvilka rege-
ringarne skulle upprätta bestämda taxor; vidare fordrades lättnader vid förvärfvandet
af borgerskap samt afskaffande af skråtvånget och äfven af skråna själfva. Den
märkvärdiga skriften, ett förebud till en modernare tid, går till rätta icke blott med
de andlige och klostren, hvilka skulle frånkännas sina öfverhöghetsrättigheter, jord-
besittningar och jordräntor, utan äfven med kurfurstarne, som icke alldeles med
orätt betecknas som rikets fördärfvare, Själf förelade kejsaren ständerna år 1434
sexton artiklar, hvilka skulle utgöra grundvalen för rådplägningen och som behand-
lade frågan om den allmänna fredens återställande, ordnandet af de kyrkliga ange-
lägenheterna, rikets rättsliga organisation, landsfreden, myntväsendets reglering samt
den yttre politiken. Emellertid stannade det vid förberedande rådplägningar på
denna grundval.
Under sina sista lefnadsår sysselsattes kejsaren hufvudsakligen af angelägenheterna
i östra delen af riket. Dessa tycktes omsider hafva tagit en för honom gynnsam-
mare vändning. Den kraftfulle konung Wladyslaws död (1434) hade, åtminstone för
tillfället, satt en gräns för Polens utvidgningslusta, och till följd af det annor-
städes relaterade omslaget i Böhmen sattes kejsaren ändtligen i tillfälle att taga detta
konungarike i besittning; dock måste han som vederlag erkänna kompaktaterna och
öfvertaga åtskilliga betungande förpliktelser, som särskildt voro riktade mot det tyska
elementet i Böhmen. Äfven på detta sätt kom emellertid icke ett godt förhållande
mellan Sigmund och tjecherna till stånd; sedan han sommaren 1437 mottagits i Prag,
lemnade Sigmund redan i november staden och landet. Han kom emellertid icke
längre än till Znaim, där han, sjuttioårig, nåddes af döden (den 9 december 1437).
Utom på återställandet och bevarandet af den kyrkliga enheten hade Sigmund,
som vi sett, i främsta rummet riktat sina sträfvanden på angelägenheterna i östra
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
