- Project Runeberg -  Världshistoria / Medeltiden /
432

(1917-1921) Author: Hans Hildebrand, Harald Hjärne, Julius von Pflugk-Harttung
Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
  Project Runeberg | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |   

Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - 13. Det tyska riket under Sigmund och Fredrik III

scanned image

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.

432 W. FRIEDENSBURG, MEDELTIDENS SLUT.
delen^ af riket. Måste man sålunda framför allt tillskrifva honom förtjensten af att
de båda slaviska rikena Polen och Böhmen icke blefvo öfvermäktiga, så kunde han
å andra sidan icke hindra, att det burgundiskt-franska inflytandet alltmer tog öfver-
hand i de västra gränslandskapen. Af hela Arelat var det endast det af Sigmund
år 1416 till hertigdöme upphöjda Savoyen som bevarade sammanhanget med Tyska
riket. Äfven i Italien voro kejsarens rättigheter, oaktadt han tvenne gånger själf in-
gripit, blott till namnet ännu beståndande. Hvad den inre styrelsen beträffar, så
hade kejsaren hvarken förmått organisera härväsendet på nya grundvalar, ej heller
hade de företagna reformförsöken ledt till något påtagligt resultat.
Som arftagare till sin familjemakt hade Sigmund redan tidigt utsett sin enda
dotters gemål, hertig Albrekt af Österrike; under denne förblefvo sålunda tills vidare
Ungern och Böhmen förenade. Äfven af det Tyska rikets krona kom Habsburgaren
i besittning (den 18 mars 1438), detta trots den farliga rivaliteten med kurfurst Fredrik
af Brandenburg. Albrekt mottog först efter något betänkande kronan och förbehöll
sig att de närmaste två åren få vistas utom riket; dock lät han omedelbart förelägga
en riksförsamling i Nurnberg ett utkast till allmän landsfred, i hvilken för första
gången tanken på ett fullständigt afskaffande af näfrätten och dess ersättande med
»rätt eller redlig förlikning» tog sig uttryck. Men äfven detta reformförsök strandade
på tvedräkten emellan rikets ständer.
I öfrigt såg Albrekt sin främsta uppgift i att göra motstånd mot turkarne, hvilka
år 1438 under sultan Murad II inföllo i Siebenbiirgen och 1439 började belägra
Semendria, nyckeln till södra Ungern. Trots det farliga läget understödde ungrarne
Albrekt så bristfälligt, att denne icke kunde förhindra fästningens fall (juni 1439).
Dessutom utbröt en rödsotliknande sjukdom inom hären, förorsakad af vistandet bland
träskmarkerna kring Donau och Theiss; äfven konungen angreps af densamma, och
sjukdomen tog en för honom ödesdiger vändning. Den 27 oktober 1439 afled
Albrekt II, fyrtiotre år gammal, i lägret mellan Gran och Raab.
Albrekt II :s efterträdare i riket blef hans kusin, huset Habsburgs dåvarande
senior hertig Fredrik V af Steiermark (februari 1440), hvilken öfver ett hälft århundrade
skulle bära kronan. Fredrik var vid sitt val 25 år gammal, men i hans väsen fanns
ingenting ungdomligt. Han var en okrigisk och flegmatisk natur, gubbaktigt betänksam
och utan hvarje högre lyftning; i stället för att själf ingripa afvaktade han med
fatalistiskt lugn förhållandenas egen utveckling och fördrog motgångar och kränk-
ningar med ett tålamod och en långmodighet som gränsade till loj het. Fatalistisk
var också nära nog hans tro på huset österikes framtida storhet, hvilken följde
honom i alla lifvets skiften; redan sin år 1437 påbörjade dagbok inleder han med
formeln AEIOU (Austrice est imperare orbi universo eller: hela jorden är Österrike
underdånig). Och märkligt nog blef han till sist icke bedragen i sin tro, huru föga
än omständigheterna under en lång tid syntes berättiga densamma, och själf skulle
han få skåda morgonrodnaden till en stor framtid för sitt hus.
För sina dynastiska intressen lät Fredrik hänsynen till riket fullständigt stå tillbaka.
Som vi sett, var det väsentligen han som bar skulden till att den möjlighet lemnades
obegagnad, som erbjudit sig vid konflikten mellan konciliet i Basel och påfvedömet
att grunda en nationell tysk kyrka eller att åtminstone afskaffa de värsta missbruken
inom kurians system och sätta en damm för Tysklands finansiella utsugning af Rom.
Men Fredrik föredrog att aftvinga påfven medgifvanden rörande sitt eget landsherrliga
kyrkoregemente samt att i öfrigt gå hand i hand med kurian; af denna erhöll han
äfven på det fredligaste af alla romtåg kejsarkronan. Under det att den patriotiske
nurnbergaren Gregorius från Heimburg med allt större eftertryck muntligen och skriftligen
förgäfves fordrade Tysklands befrielse från det romerska oket, vågade påfvedömet i
förlitande på kejsaren utgifva en bulla, som förklarade hvarje vädjan till ett koncilium
för kättersk. Därmed hade vägen stängts för genomförandet af den kyrkliga reformen
på laglig väg, och nationerna voro för framtiden hänvisade till revolutionära åtgärder.
Men den påfve, som förkunnat denna bulla, Enea Silvio de’ Piccolomini från Siena,
hade förr varit en ifrig reformvän. Han hade kommit sig upp i tjenst hos konciliet
i Basel och motpåfven Felix V och sedermera öfvergått till konung Fredriks kansli,
där han tvärtemot sin föregående ståndpunkt verkat för den senares anslutning till

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Project Runeberg, Fri Jan 21 22:36:17 2022 (aronsson) (download) << Previous Next >>
http://runeberg.org/vrldhist/2/0460.html

Valid HTML 4.0! All our files are DRM-free