Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - 13. Det tyska riket under Sigmund och Fredrik III
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
434 W. FRIEDENSBURG, MEDELTIDENS SLUT.
Äfven inom huset Wittelsbach rådde bland kejsar Ludwigs efterkommande förbittrad
fiendskap, särskildt mellan Ludwig den Skäggige af Landshut och Henrik den Rike af
Ingolstadt. Men af större betydelse blef till sina verkningar fiendskapen mellan
Pfalz-Bayern och Brandenburg-Ansbach. Då markgrefve Albrekt Achilles i sin sträfvan
att utvidga sitt herravälde stötte på motstånd af Ludwig af Landshut, sökte han
öfvervinna denne med hjälp af den kejserliga auktoriteten och uppträdde som en
kejsarens partigängare. I opposition mot Albrekt trädde äfven Ludwigs pfalziske
frände Fredrik, som från sin ställning som förmyndare för sin brorson Filip svingat
sig upp till kurfurstevärdigheten; samtidigt var han hufvudet för ett fursteparti, som
eftersträfvade lagliga former för den höga riksadelns, i främsta rummet kurfurstarnes
deltagande i riksregeringen. Såsom det först formulerades i ett utkast af ärkebiskopen
af Trier Jakob af Sirk (1439-1456), ville man, att kejsaren och kurfurstarne skulle
tillsätta en riksstyrelse som organ för gemensam riksregering, jämte en ständig
domstol med aflönade medlemmar. Men kejsaren satte sig emot dessa planer och
sökte med hjälp af Albrekt Achilles spränga furstepartiet. Då, som ofvan nämnts,
Ludwig af Landshut eröfrade Landshut, tog kejsaren detta till förevändning att för-
klara denne i akt och att uppdraga verkställandet af aktförklaringen åt Hohenzollraren.
Naturligtvis bisprang nu Fredrik af Pfalz med sitt anhang den fredlöse, och ett
mångårigt med förbittradt raseri fördt krig utbröt, hvars skådeplats var Bayern och
Rhenlanden. Lyckan var emellertid den furstliga oppositionen bevågen: bayrarne
tvungo markgrefven till förlikning, och vid Rhen hemförde pfalzgrefven Fredrik
»den Segerrike» efter en häftig strid en glänsande seger vid Pfeddersheim mot den förres
förbundsbroder (1460). Reformrörelsen i riket tog nu genast ny fart; den vände sig icke
blott emot kejsaren, hvilken man ämnade afsätta eller åtminstone göra oskadlig genom
att välja en romersk konung, utan äfven mot kejsarens förbundne, påfve Pius II, som
väckt stor anstöt inom riket genom den nämnda bullan och sin fordran på upptagande af
tionde till försvar mot turkarne. Pius å sin sida sökte bekämpa oppositionen genom
att afsätta dess förnämsta andlige medlem, ärkebiskopen af Mainz Diether von Isen-
burg och i stället för denne insätta grefve Adolf af Nassau (1461). Till följd häraf
blef ärkestiftet Mainz skådeplatsen för nya, förbittrade strider, och samtidigt upplågade
på nytt striden mellan husen Wittelsbach och Hohenzollern. Dock måste Albrekt,
sedan han vid Giengen lidit ännu ett nederlag, på nytt bekväma sig till förlikning,
hvarigenom en gräns sattes för hans utvidningssträfvanden; å andra sidan afstod
Ludwig af Landshut från Donauwörth. Men i ärkestiftet Mainz tillkämpade sig
Diether och kurfurst Fredrik en glänsande seger vid Seckenheim (juni 1462); dock
tryggade Adolf sin ställning genom att i oktober öfverrumpla staden Mainz. Till sist
afstod Isenburgaren från besittningen af ärkestiftet under Adolfs lifstid; i själfva
verket tillföll det honom åter vid rivalens död 1475. Reformrörelsen i riket trängdes
emellertid icke tillbaka. Såsom dess förespråkare uppträdde äfven den böhmiske konungen
Georg Podiebrad; denne åtnjöt vid denna tid ett så högt anseende, att han till och med
gjorde sig förhoppningar om den romerska konungavärdigheten, vare sig med hjälp
af kejsaren eller af ståndsoppositionen. Han väckte förslag om att upprätta en
riksstyrelse och eno ständig domstol med bisittare, som skulle underhållas genom en
allmän riksskatt. Å andra sidan föreslog hertig Ludwig af Bayern ett stort landsfreds-
förbund, men efter långvariga partistrider kom endast en fyraårig landsfred till stånd.
Den kungjordes år 1471 på den första riksdag kejsaren sedan 1444 bevistade och
förnyades år 1474 på ytterligare sex år.
Under det att sålunda intet väsentligt uppnåddes till förmån för centralisationen
inom riket, genomfördes i allt större omfattning den furstliga landshögheten i terri-
torierna. Redan den gyllene bullan af år 1356 hade utgjort en viktig etapp på denna
väg. Nämnda bulla hade erkänt kurfurstarnes öfverhöghet öfver berg- och saltverken
i deras land samt medgifvit dem mynträtt; ej heller fingo deras undersåtar ställas
inför främmande domstol eller vädja från den inhemska domstolens utslag till
utländsk rätt (det s. k. privilegium de non evocando sive appellando). Men hvad
som sålunda tillerkändes kurfurstarne kunde i längden icke förvägras äfven den
öfriga riksaristokratien, ja till och med riksstäderna. Öfverallt gick utvecklingen därhän,
att territorierna undandrogo sig kejsarmaktens inflytande och sammanslöto sig till
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
