Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - 14. De europeiska staterna mot slutet af medeltiden
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
446 W. FRIEDENSBURG, MEDELTIDENS SLUT.
ämbetsverksamhet, och efter två år upplöste han detsamma. Å andra sidan vidhöllo
kurfurstarne sina fordringar på reformen, och förstämningen blef så stor att man
till och med talade om att låta konungen dela Wenzels öde. Emellertid hade Maximilian
äfven ett starkt anhang bland furstarne, särskildt bland de yngre. År 1504 tog saken
i viss mån en afgörande vändning till förmån för konungen. I striden mellan Bayern
och Pfalz om det landshutska arfvet tog denne nämligen det förras parti, ledde det
till seger och förödmjukade pfalzarne. Vid samma tid afled Berthold af Mainz, och
i honom förlorade reformpartiet sin ledare. Men äfven Maximilian, en obeständig
och fantastisk natur och därtill oupphörligt tagen i anspråk af yttre angelägenheter,
var icke mannen att draga fördel af det dåvarande gynnsammare läget för att varak-
tigt stärka konungamakten. I. den förbittrade, under årtionden fortgående striden
mellan kronan och ständerna blef det också de senare, som hemburo segern. Men
hufvudsaken var, att denna kraftmätning hade till resultat, att rikets fullständiga
sönderfallande förebyggdes. Så betecknar införandet af en »evig» landsfred på riks-
dagen i Worms 1495 ett väsentligt framsteg gentemot alla tidigare landsfreder, hvilka
ständigt haft en till tid och rum begränsad giltighet. Nu åter blef fejderätten, det
värsta hindret för lugnet och ordningen inom riket, för alltid afskaffad; fejden, liksom
understödjandet af brott mot landsfreden medförde hädanefter det svåraste af alla
straff, rikets akt. Rätten att förklara i akt tillkom en högsta domstol, rikskammar-
rätten, hvars domare (president) utnämndes af riksöfverhufvudet, och hvars sexton
bisittare, till hälften bestående af rättslärde och till hälften af representanter för rid-
darståndet, tillsattes af ständerna. Domstolen hade sålunda afgjordt karaktären af en
ståndsorganisation och var därför föremål för kejsarens största motvilja. Rätten hade
först sitt säte i Frankfurt, men förlades efter upprepade förflyttningar till Speier.
För öfrigt löpte den till en början mer än en gång fara att åter upplösas, då den
saknade ett fast ekonomiskt underlag. Men på en riksdag i Köln 1512 genomfördes
åtminstone en verksammare exekutiorisordning på grundvalen af en delning af riket
i tio kretsar, sålunda en utvidgning af en redan tidigare företagen indelning med
uteslutande af de österrikiska arflanden samt kurfurstendömena. Numera inbe-
greps hela riksområdet jämte Nederlanden och frigrefskapet. Äfven här voro stän-
derna segrare, kejsaren erhöll hvarken del i utnämnandet af kretsföreståndarne, ej
heller kunde han genomdrifva tillsättandet af högsta öfverhufvud.
Härmed hade rätts- och domstolsväsendet nödtorftigen ordnats. Men det mest
trängande behofvet, regleringen af rikets finanser och en på denna reglering grundad
utbildning af krigsväsendet, väntade ännu på sin lösning. De upprepade försöken
att införa en direkt riksskatt misslyckades alltjämt: ständerna voro icke villiga att
gifva riket i dess helhet någon som helst andel i sina territoriers skatteresurser.
Äfven den blandning af förmögenhets-, inkomst- och personskatt, som under namn af
»allmän penning» antogs på riksdagen i Worms 1495 och som var beräknad att
inbringa ett belopp af en fjärdedels million gulden, mötte ett sådant passivt motstånd,
att de ringa inkomsterna af densamma icke voro värda att tala om. Ej heller med
truppbevillningare gick det bättre. Då nian år 1500 sökt utverka Maximilians
samtycke till »riksregementet», hade man beviljat honom en fotsoldat på hundra
invånare; men trupperna anskaffades icke, dels till följd af ständernas motvilja mot
Maximilians oberäkneliga, ofta rent af äfventyrliga familj e- och utrikespolitik, dels
till följd af den allmänna upplösningen inom riket, som gjorde det endast alltför
lätt för enhvar att undandraga sig sina förpliktelser till detsamma. Först genom-
förandet af den nämnda kretsindelningen möjliggjorde det faktiska inkallandet af
kretsarnes undersåtar till den fordrade tjensteprestationen och uppställandet af en
riksmatrikel som grundval för krigsväsende och beskattning, Ett definitivt aftal om
en dylik för framtiden gällande matrikel träffades visserligen först 1521, i början af
Karl V:s regering.
För öfrigt var det i samband med dessa nydaningsförsök inom riket som detta
förlorade ett af sina områden, nämligen det schweiziska edsförbundet, som dittills
räknats till detsamma. Edsförbundet" vägrade nämligen att gifva sitt samtycke till
de nya riksorganisationerna, kammarrätten och den allmänna penningen. Till följd
häraf utbröt krig. Men Maximilian hade icke lyckan med sig: vid Dornach segrade
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
