- Project Runeberg -  Världshistoria / Medeltiden /
455

(1917-1921) Author: Hans Hildebrand, Harald Hjärne, Julius von Pflugk-Harttung
Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
  Project Runeberg | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |   

Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - 15. Rättsordning och rättsväsen

scanned image

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.

RÄTTSORDNING OCH RÄTTSVÄSEN.
455
själfständig ställning gentemot hvarandra. Dessa i allmänhet mindre mäktiga »stol-
herrar» kunde, endast därigenom häfda sin ställning, att de genom konungens Bann-
leihe stodo i omedelbart förhållande till riket. I denna sin ställning ledo de icke
heller afbräck, då konung Sigmund uppdrog åt ärkebiskopen af Köln att såsom
hertig af Westfalen som sin ställföreträdare förläna »konungsbann» och utöfva högsta
uppsikten öfver frirätternas ämbetsförvaltning.
Femdomstolen bestod af »frigrefven», d. s. v. ordföranden, som antingen var
»stolherren» själf eller en af denne utsedd och af konungen eller ärkebiskopen till-
satt friherre - riddare eller vanlig frälseman - samt minst sju fria bisittare (Frei-
schöffen). Man gjorde skillnad mellan »öppna» och »hemliga» ting. De förra, hvilkas
förhandlingar voro fullt offentliga, äro ingenting annat än forntidens lagtima (»äkta») ting;
de höllos nu af frigrefven på gammalt vis och på regelbundet återkommande tider, äfven
om deras kompetens var inskränkt genom landsherrens utvidgade lägre domsrätt
(Gogerichtsbarkeit). Från detta öppna ting skiljer sig det s. k. hemliga eller tysta,
som hölls endast i närvaro af »vetande», d. v. s. bisittare, och som förbehöll sig de
s. k. Femrogen (Fem- ______
ingenting är så bely-
sande för rättskipning-
ens brister i Tyska
riket, som det faktum,
att dessa de westfali-
ska fridomstolarnes
anspråk öfverallt
vunno erkännande -
detta i sådan grad, att
den fria bisittarinstitu-
tionen utbredde sig
från Westfalen till alla
delar af Tyska riket,
ja äfven utanför dess
gränser. På 1400-talet
tillhörde icke blott
hela den westfaliska
hög- och lågadeln
jämte rådsherrarne i
samtliga westfaliska
städer de fria bisittarnes förbund, utan i hela riket liksom äfven i Schweiz och de
preussiska ordenslanden sträfvade de anseddaste män att blifva »vetande». Konung
Sigmund själf räknade sig bland de senare, likaså kurfurst Fredrik I af Brandenburg
och andra riksfurstar, världslige som andlige. Äfven de flesta städer drogo försorg
om att bland sina rådsherrar hafva en eller flere »vetande». H värj e välfrejdad fri man
af äkta börd kunde blifva bisittare; dock måste själfva upptagandet i ämbetet ega
rum på den »röda jorden», d. v. s. i Westfalen. Detta skedde inför femdomstolen
under vissa högtidliga former genom afläggande af bisittareden och mot erläggande
af en inträdesafgift, hvarpå recipienden gjordes »vetande» genom att få del af de
hemliga igenkänningstecknen. Strängt hemlighållande af allt de erforo vid utöfningen
af sitt ämbete var bisittarnes främsta plikt, och brott mot denna straffades med
döden. Femdomstolens bisittare fungerade som domare och domens verkställare;
likaså tillkom dem ensamma rätten att åklaga och stämma inför rätta. Greps en
förbrytare på bar gärning, kunde femrättens bisittare omedelbart döma honom i. s. k.
»nödrätt» och verkställa dödstraffet. Öfver hufvud kände femdomstolen endast ett slags
straff för den dömde: döden medelst hängning.
Under tiden från midten af det 14:de till midten af det 15:de århundradet hafva
femdomstolarne i afsevärd mån bidragit till förbättrandet af det allmänna rättstill-
ståndet i riket. Men deras allt större utbredning och framgångar stegrade till den
grad deras öfvermod och härsklystnad, att redan kejsar Sigmund under sitt sista
regeringsår påbjöd en undersökning för att aflägsna dessa brister, som voro föremål
Tligen), d. v. s. svåra
förbrytelser, hvilka
den ordinarie domsto-
len vägrat upptaga
inför rätta eller öfver
hvilkas föröfvare den
icke hade någon makt.
Sådana förbrytelser
voro särskildt freds-
brott och förbrytelser
mot religionen och den
kristna seden, såsom
kätteri, mened, äkten-
skapsbrott o. s. v.
Femdomstolarne till-
lade sig befogenheten
att beifra och bestraffa
dessa brott inom hela
rikets område, och
Konung Wenzels
landsfredssigill.

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Project Runeberg, Tue Dec 12 14:07:33 2023 (aronsson) (download) << Previous Next >>
https://runeberg.org/vrldhist/2/0483.html

Valid HTML 4.0! All our files are DRM-free