Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - 15. Rättsordning och rättsväsen
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
RÄTTSORDNING OCH RÄTTSVÄSEN. 457
tarne. Den gamla af Tacitus omtalade rättsförsamlingen hade antingen sedan långt
tillbaka helt och hållet försvunnit eller i egenskap af rådsförsamling (Umstand)
trängts i bakgrunden; i stället är det nu bisittarne som skipa rätt. Bortsedt från
enskildheter, är emellertid rättsproceduren inför bisittarne densamma vid kriminalmål
som vid civilrättsliga, borgerliga mål.
Ursprungligen existerade äfven en vidsträckt fejderätt, d. v. s. den i sina rättig-
heter kränkte egde att under iakttagande af vissa former gripa till själfhjälp; dock
kunde han naturligtvis under alla omständigheter gå klagovägen. Domen åter innebar
under äldre tid icke så mycket ett straff, som den förpliktade till skadeersättning;
den pålade bot (compositio). Dessutom ålåg visserligen den dömde att betala Wette
eller fredspenningar, för att åter blifva upptagen i den af honom kränkta allmänna
freden.
Parternas yrkande framställdes till domaren i form af frågor och förelades i fråge-
form domarne af rättens ordförande. Den äldre tyska processen var sålunda en
ackusatorisk process. Men sedermera uppstodo äfven former af inkvisitorisk natur,
detta under inflytande af den under Innocentius III nyorganiserade kyrkliga processen.
Dock kom denna procedur närmast till användning endast i fråga om sådana för-
brytelser, som ryktesvis kommit till allmän kännedom. Bruket af tortyr var ännu
obekant. Men sedan 1250 började denna praxis jämte flere andra rättsliga förfaranden
inom den kyrkliga processen vinna insteg vid de världsliga domstolarne. Under inverkan
af denna utveckling fick domstolsledaren under medeltidens sista århundraden vid-
gad befogenhet, hvarjämte det ålåg honom som ämbetsplikt att på grund af blott
och bart ett rykte inskrida mot en misstänkt, häkta honom och döma honom utan
den gamla processens formliga bevis. Det rättsliga förfarandet blef därvid visser-
ligen regellöst och godtyckligt, då ännu inga fasta principer utbildats med afseende
på tillräckligheten af ett indirekt bevis. Fann man emellertid »ryktet» trots allt icke
nog grundadt för att motivera en fällande dom, så grep man i stället till tortyr, då
numera äfven den äldre tidens värjemålsed och gudsdom förlorat kraft och anseende som
bevismedel för skuld eller oskuld. Närmast skedde detta naturligtvis i fall, där särdeles
grundade misstankar för skuld förelågo, d. v. s. när det genom vittnen tar ådagalagdt,
att någon öppet beskylldes för en förbrytelse, men den anklagade icke erkände, eller
ett strängt bevis icke kunde åvägabringas. Ofta torde väl fruktan för tortyr hafva
afpressat den verkligen skyldige en bekännelse om sin skuld; men det är uppenbart,
för hvilka förskräckliga missbruk detta mer än tvifvelaktiga rättsmedel måste bana väg.
och det är ingen obekant, huru mycken olycka och orätt bruket af tortyr inom rätts-
proceduren alltifrån dess begynnelse och till dess upphörande föranlett och förskyllt.
Särskildt fördömligt visade det sig vid de beryktade häxeriprocesserna, hvilkas uppkomst
dock tillhör den nyare tiden.
Öfver hufvud kännetecknades den medeltida uppfattningen af någonting hårdt och
rått. Detta framgår äfven af de talrika dödsstraffen. Med dödsstraff - verkställdt
medelst hängning eller svärd - straffades trolldom och kätteri, rån, mordbrand,
falskmyntning, våldtäkt, äktenskapsbrott med en gift, bigami, onaturlig otukt. Äfven
vid majestätsförbrytelser (crimen laesae majestatis) förekom det redan tidigt. Men mot
slutet af medeltiden blefvo allt flere förbrytelser underkastade dödsstraff, och samtidigt
skärptes straffens grymhet.. Till och med öfverträdelser af polisförbud straffades stundom
med döden, så t. ex. olofligt bärande af knif, tjufskytte m. m. Visserligen kunde
hvarje straff ersättas med ett mildare (dödsstraff med böter), nämligen då käranden
och domaren voro ense, eller efter domarens eget godtfinnande i de fall, då rätten
inskridit å ämbetets vägnar; härigenom skapades åtminstone ett visst korrektiv mot
lagarnes stränghet.
Behofvet af en rikslagstiftning i fråga om kriminalrätten var under dessa förhål-
landen så allmänt kändt och erkändt, att nästan alla riksdagar vid slutet af medel-
tiden sysselsatte sig med denna fråga. Till slut antog riket ett utkast till straffrätts-
ordning, som hade till författare en medlem af det år 1500 tillsatta »riksregementet»,
den bambergske hushofmästaren Johann von Schwarzenberg, en frankisk ädling. Detta
är den s. k. bambergska halsrättsordningen, hvilken 1507 infördes i stiftet Bamberg
och 1516 i de brandenburgska furstendömena; den visade sig här i så hög grad
Världshistoria IL 58
.J
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
