Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - 15. Rättsordning och rättsväsen
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
460 W- FRIEDENSBUKG, MEDELTIDENS SLUT.
domstolar var den s. k. échiquier i Normandie, hvilken låter sig påvisas redan på
Wilhelm Eröfrarens tid.
Underrätterna stodo dels under länshöghet, dels besattes de äfven med kungliga
ämbetsmän, baillis, och deras underordnade, préuöts; deras ämbetsbefogenheter om-
fattade såväl administration som jurisdiktion och utsträcktes äfven till de feodala
områdena.
Hand i hand med utvecklingen af konungamakten gick den kungliga lagstift-
ningen. Med klarhet, klokhet och eftertryck uppfattade konungamakten sin kallelse
att på lagstiftningens väg ordna det rättsliga tillståndet i riket. En formlig lagbok
blef dock icke resultatet af dessa sträfvanden; Ludvig den Heliges s. k. Etablissements
utgöra icke en dylik, utan äro ett omkring 1272 författadt privat arbete af en lärd
jurist och har ej något direkt att göra med konung Ludvig. Författaren bemödar
sig att sammansmälta en del landskaps sedvanerätt, coutumes, med den romerska
rätten. Uppteckningar af den förra förefinnas sedan midten af 1200-talet, men utan
officiell karaktär. En officiell, skriftlig affattning af den rätt, som ännu gjorde sig
gällande vid sidan af den allmänna rätten och den romerska rättens principer,
påträffa vi icke före midten af 1400-talet. Men år 1453 utfärdade konung Karl VII
befallning om att alla rättsbruk (usages ett coutumes) skulle upptecknas af erfarna
praktiker, och senare konungar upprepade denna förordning, hvilken man äfven i de
olika landskapen långsamt ställde sig till efterrättelse. Talrika äro de franska stads-
rätterna, hvilka dels förlänades staden af dess herre, dels själfständigt utbildades af
densamma. Äfven förekom det, liksom i Tyskland, att en viss stads rätt öfverfördes
på andra.
Liksom i Frankrike hade äfven i England de högsta dömande myndigheterna
framgått ur curia regis, härskarens närmaste omgifning. Epok bildade här året
1178, då konung Henrik II betrodde ett inskränkt antal af kurians medlemmar med
ständig domarbefogenhet; sannolikt har man häri att se upphofvet till utvecklingen
af den senare domstolen King’s bench. Under konung Johan utbildades vidare en
domstol för privata klagomål, d. v. s. civilmål, den s. k. curia communium placitorum
eller Court of common pleas, som i Magna Charta af år 1215 fick en fast organisa-
tion. Snart stodo emellertid trenne dömande myndigheter vid sidan af hvarandra:
jämte King’s bench och Court of common pleas uppstod den högsta finansiella
ämbetsmyndighetens domstol Scaccarium (Exchequer), hvilken egde domsrätt i fiska-
liska tvister. Alla tre domstolarne stå dock tills vidare under en storjustitiarius, och
de tre domarkollegierna äro ännu icke fullt skilda. Men sedan under Henrik III
storjustitiarien genom Hubert de Burgh’s störtande förlorat sin dominerande ställning,
framträda mot slutet af denna regering de tre domstolarne som inbördes fullt själf-
ständiga, hvar och en som högsta dömande myndighet inom sitt område. Vid sidan
af dem blef i benådningsmål äfven kanslerns domstol af betydelse.
I grefskapen egde visserligen de gamla angelsaksiska rättsförsamlingarne ännu
bestånd; de lägre hundarerätterna, hvilka väl ännu besattes med frie, till och med af de
lägre graderna, samt de högre grefskapsrätterna, i hvilka kronans vasaller och under-
vasaller voro till antalet öfvervägande; dock hade dessa rätter numera förlorat sin
gamla betydelse. Smärre mål kommo inför fredsdomarne, d. v. s. den lokala polis-
myndigheten, en i sitt slag fullkomligt enastående institution; dessa domare voro
rättskunniga personer, som vanligen utsagos bland vederbörande grefskaps jordegare.
Sedan 1360 tillsattes regelbundet kommissarier af fredsdomarne för att handhafva
landsfreden och den öfriga kriminella domsrätten. Å andra sidan voro de svåra
brottmålen förbehållna de kungliga domstolarne. Dessutom kontrollerades den pro-
vinsiella rättskipningen af skattkammarens kringresande domare, ett tillvägagångssätt,
som tydligare framträder sedan konung Henrik II:s tid; dock förekom något liknande
redan under de normandiska konungarne, ja, spår af denna institution saknas icke
under den angelsaksiska tiden. De kringresande domarne erinra om kungsbuden,
Karl den Stores missi dominici, ehuru de engelska ämbetsmännen hade en trängre
krets för sin ämbetsverksamhet. Ursprungligen representera de resande domarne
kronans finansiella intressen: de företaga med hjälp af edsvurna, inom grefskapet
bofasta män skattetaxeringar och kontrollera de provinsiella ämbetsmännens ämbets-
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
