- Project Runeberg -  Världshistoria / Medeltiden /
462

(1917-1921) Author: Hans Hildebrand, Harald Hjärne, Julius von Pflugk-Harttung
Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
  Project Runeberg | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |   

Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - 15. Rättsordning och rättsväsen - 16. Härväsendets utveckling

scanned image

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has been proofread at least once. (diff) (history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång. (skillnad) (historik)

att utse fyra riddare inom grefskapet i och för val af elektorer; dessa valde därpå
tolf personer, som hade att på sin ed förklara, på hvilken sida rätten låg i pro-
cessen. Närmast föreligger här uppenbarligen en kombination af vittnen och domare,
hvarur sedermera en jurydomstol utvecklade sig. Denna utöfvade under den senare
medeltiden ett välsignelsebringande inflytande på den civilrättsliga proceduren.
Advokatståndet har gamla anor i England. Advokaterna, som först af Edvard I
erhöllo en organisation, voro skråmässigt förenade i sammanslutningar af lägre och
högre rang (inns of chancery och inns of court). Inom hvar och en af dem urskiljas
fyra grader: från lärling (apprentice) steg man till attorney och narrator och därefter
till den högsta graden sergeant-at-law. Den sistnämnda värdigheten var jämbördig
med doctor juris och förlänades genom formlig promotion.
Ett stort företräde hos det engelska rättsväsendet är utbildningen af en allmän
riksrätt, common law, som gällde i lika mån för de högre klasserna af normandiskt
ursprung som för det egentliga folket af angelsaksisk härkomst och som blef en
viktig bidragande faktor vid skapandet af den engelska nationen.

HÄRVÄSENDETS UTVECKLING

Under den tidiga germanska tiden fanns ännu intet
särskildt krigarstånd. Hvarje fri man var skyldig att
göra krigstjenst. Den gamla hären utgjordes under det
frankiska tidehvarfvet nästan helt och hållet af fot-
trupper, som uteslutande voro beväpnade med svärd,
sköld och stridsyxa. Men sedermera vidtogs, särskildt
i Västfranken och närmast till följd af striderna med de
"jj i ridkonsten skickliga morerna, en förändring i den
militära taktiken, hvarigenom härens tyngdpunkt för-
lades till rytteriet. I samband härmed fick länssystemet ökad betydelse och genombröt
statsorganisationen inom härväsendet, i det konungen förlorade den omedelbara öfver-
högheten öfver allt krigsmanskap, som trädt i länsförhållande till en storman. Konungen
egde hädanefter att uppbåda sina egna vasaller och de allt färre frie, som öfver
hufvud icke stodo i något länsförhållande; de öfriga följde sina länsherrar (seniorer)
i fält. Af dessa låntagare och af ursprungligen ofria element, hvilka af sina herrar
förseddes med häst och ridderlig utrustning och som följde dem på deras fälttåg,
utbildades ett själfständigt krigarstånd, riddarståndet, hvilket sedan korstågen utgjorde
kärnan af hären. Riddaren är tungt rustad med stålpansar och stålhjälm, armskenor,
järnhandskar och lårstycken, och liksom han själf är äfven hans häst pansarklädd. Denna
skyddsrustning blef alltmer fullkomnad; riddarens förnämsta angreppsvapen var
lansen, därjämte bar han svärd och dolk, och sannolikt äfven stridsyxa och strids-
klubba. Hans följe är lättare rustad med stormhufva och ett lätt harnesk och bär
antingen svärd eller stridsyxa, deséutom ofta en kort lans eller ett kastspjut.
Likväl kunde riddarne med sina beridna knektar icke motsvara alla krigets for-
dringar; om det gällde att besätta fasta platser eller leda en belägring, kunde fot-
folket knappast undvaras. Särskildt voro äfven goda bågskyttar af nöden. I detta
afseende voro förhållandena i England mycket gynnsamma. I olikhet med utveck-
lingen på kontinenten bibehöll sig här vid sidan af länsadeln ett talrikt stånd af
fria män, äfven på la
mån af förmögenhet
hade fem punds ink<
till krigstjenst, erlägg;
(scutagium) för att m
melser förfogade man
ndsbygden, hvilka planmässigt inkallades till krigstjenst och
indelades i trenne vapenklasser. Dessutom måste alla, som
>mst af fast egendom och som själfva icke kunde inställa sig
en i förhållande till sin inkomst beräknad »sköldpenning»
idelst denna uppställa väpnadt folk. Tack vare dessa bestäm-
städse i grefskapen öfver en bofast här, som på första vink
kunde rycka i fält, och som var alldeles oberoende af vasallhären.

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Project Runeberg, Sun Jan 9 18:38:37 2022 (aronsson) (diff) (history) (download) << Previous Next >>
http://runeberg.org/vrldhist/2/0490.html

Valid HTML 4.0! All our files are DRM-free