- Project Runeberg -  Världshistoria / Medeltiden /
463

(1917-1921) Author: Hans Hildebrand, Harald Hjärne, Julius von Pflugk-Harttung
Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
  Project Runeberg | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |   

Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - 16. Härväsendets utveckling

scanned image

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.

HÄRVÄSENDETS UTVECKLING.
463
Landsknekt och armborstskytt.
Teckning ur Thalhoffers fäktbok i Herzogl. Bibliothek i Gotha.
I sin helhet sönderföll det engelska uppbådet i fyra vapenslag: men-at-arms eller
knights, d. v. s. de egentlige riddarne; loblers eller lobiters, ett lätt rytteri på små,
snabba hästar och i hufvudsak beväpnadt med stridsyxa, som i små afdelningar
(constabularies) användes särskildt för rekognosceringar och skärmytslingar; vidare de
till fots stridande bågskyttarne (archers) i bröstharnesk och pickelhufva, utrustade
med kort svärd och den sex fot långa, fruktade bågen, som slungade pilarne ända
till 220 steg; slutligen ett lätt fotfolk (footmen), försedt med stickad tröja och järn-
hufva; som anfallsvapen bar det ett kastspjut och dessutom för strid på nära håll
stridsyxa och knif. Särskildt var det walesiska fotfolket högt skattadt. Det var i
första hand detta krigsvana, disciplinerade och på slagfältet manöverskickliga fotfolk,
som engelsmännen hade att tacka för den öfverlägsenhet, de så länge visste att be-
vara i krigen på fastlandet. Af väsentlig betydelse blef härvid den samverkan, som
åvägabragtes mellan rytteri och bågskyttar. När stridsläget blef allvarligt, satte näm-
ligen efter gammal normandisk sed en del af de tungt beväpnade af och understödde
bågskyttarne i striden till fots, under det att de öfriga, som sutto kvar i sadeln, af-
vaktade det gynnsamma ögonblicket för en framgångsrik attack. Slogs därvid fien-
den på flykten, så satte hela manskapet upp för att öfvergå till förföljandet.
Denna taktik visade sig så väl bestå profvet, att den sedan midten af 1300-talet
vann insteg äfven på fastlandet. Så t. ex. kämpade det österrikiska ridderskapet år
1386 vid Sempach till fots och ansatte till .en början schweizarne hårdt. Härvid
gjorde sig utan tvifvel den erfarenhet i fråga om fotfolkets öfverlägsenhet gällande,
som man förskaffat sig icke blott af engelsmännen, utan äfven af flamländarne och
schweizarne samt i Dithmarschen.
Hvad flamländarne beträffar, så var den seger, deras fotfolk vann öfver konung
Filip IV:s riddarhär i det s. k. sporrslaget vid Courtrai, det municipala fotfolkets
tidigaste och väl äfven mest glänsande stordåd under medeltiden. Men i allmänhet
blef det senare vid denna tid icke af någon afgörande betydelse, åtminstone under
de stora krigen. Dock var städernas försvarskraft icke ringa. Så t. ex. uppställde

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Project Runeberg, Fri Jan 21 22:36:17 2022 (aronsson) (download) << Previous Next >>
http://runeberg.org/vrldhist/2/0491.html

Valid HTML 4.0! All our files are DRM-free