Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - 16. Härväsendets utveckling
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
HÅRVÄSENDETS UTVECKLING.
465
äfven svärmare och brännare, kommo sannolikt redan under senare hälften af 1200-
talet till användning i de västerländska krigen. Men sedan andra fjärdedelen af
1300-talet möta oss äfven bestämda uppgifter om bruket af verkliga eldvapen, som
vid denna tid gjorde sitt intåg i Västerlandets allmänna krigföring. Redan 1346
användes dylika, ehuru utan afgörande framgång, i fältslaget vid Crécy, men ända
till slutet af medeltiden var bruket af desamma hufvudsakligen inskränkt till beläg-
ringsändamål. På detta område utöfvade de först ett genomgripande inflytande.
Ett slags öfvergång till de egentliga eldhandvapnen bildade de medelst armborst
afskjutna raketpilarne, som under senare hälften af 1300-talet ingingo i tyghusens
utrustning. Dessutom påträffa vi särskildt i Flandern lätta och handterliga eldrör i
egentlig mening, de s. k.
knallbössorna, ett slags
portativa, med skaft för-
sedda handkanoner; de
slutade baktill med en
ihålig järnstaf, hvars borr-
hål tjenade till krutkam-
mare. Vid sidan af dessa
fanns det eldhandvapen
med rörliga, af järn smidda
laddkanoner bredvid röret,
hvilka efter verkställd ladd-
ning infördes i röret. Af
detta slag voro troligen de
i Augsburg och Nurnberg
tidigast förfärdigade bös-
sorna. Men sedan början
af 1400-talet götos kammare
och rör i ett enda stycke,
och man lärde sig äfven
att ladda längre vapen från
mynningen. Men ännu
fattades skaftet, något som
naturligen mycket förs va-
rade handhafvandet; skytten
stack in det långa eldröret
under vänstra armen, höjde
vapnet och gaf eld. Kulorna
kastades i en hög båge in
i de fientliga leden, då
det ännu icke var möjligt
att rikta skottet. Först sent
på 1400-talet försåg man
bössorna med träskaft, hvarigenom dessa kunde läggas an mot skuldran. Detta i
förening med fullkomnandet af det redan på 1300-talet uppfunna luntlåset, som gaf
ögat frihet att i affyringsögonblicket rikta sin uppmärksamhet uteslutande på målet,
ledde sedermera till uppfinningen af siktet.
Den äldsta formen för det tunga artilleriet är mörsaren eller »kastkitteln», på
hvars bakre sida tändhålet anbringades. Vid laddningen liksom äfven vid eldgif-
ningen ställdes mörsaren lodrätt. Senare förlängde man pjäsen, i det man antingen
framtill ansatte ett munstycke eller insköt kastkitteln i en cylinder. I det senare
fallet öfvergick man till bakladdning. Ännu längre fram förfärdigades pjäsen, den
s. k. krutsäcken, jämte dess förlängning eller Bumhart af järnstafvar, hvilka sam-
mansvetsades och liksom tunnstafvar utomkring omgåfvos med tunga järnringar.
Dylika järnstafskanoner hade stundom kolossala dimensioner, så t. ex. den år 1382
i Gent smidda »Tolle Grete» med ett kanonrör af öfver fem meters längd och en vikt
af 328 centner. Men ju mer gjutningstekniken utvecklade sig, dess mer öfvergick
Världshistoria II.
Kanongjutare.
Träsnitt af Hans Burgkmair ur kejsar Maximilians Weisskunig.
59
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
