- Project Runeberg -  Världshistoria / Medeltiden /
466

(1917-1921) Author: Hans Hildebrand, Harald Hjärne, Julius von Pflugk-Harttung
Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
  Project Runeberg | Like | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |   

Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - 16. Härväsendets utveckling

scanned image

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.

466 W. FRIEDENSBURG, MEDELTIDENS SLUT.
man från järnstafskanoner till dylika af brons, hvilka till större delen konstruerades
som framladdare. Äfven bland dessa pjäser finnas vidunder af storlek, så den s. k.
»faule Mette» i Braunschweig, gjuten år 1411. Den utslungade med en krutladdning
på 52-70 pund stenkulor vägande i medeltal åtta och en half centner. Emellertid
åstadkommo dessa kolosser till följd af sin ohandterlighet blott ringa verkan. Till
att börja med affyrades kanonen alldeles fristående och saknade alla särskilda skjut-
anordningar. Senare lade man pjäserna på bjälkar, till hämmande af rekylen ned-
slogos tjocka pålar i jorden bakom dem, och genom kilar höllos de i den åsyftade
riktningen. Det dröjde emellertid ännu länge, innan man efter en lång följd af för-
söksstadier lyckades konstruera ett tillfredsställande lavettage, d. v. s. en anordning
som möjliggjorde siktandet med bibehållande af den
för bruket i fält nödvändiga
rörligheten; slutligen uppnådde man detta genom användandet af rörliga tappar och
riktskrufvar på en och samma kanon.
Till form och kaliber voro de under 1300- och 1400-ltalen förekommande artilleri-
pjäserna, såsom byssor, mörsare, kartauner, slangor o.
Projektilerna voro ursprungligen desamma som vid den föregående periodens
gamla kastmaskiner: pilar, lansar, bjälkar, block, stenkulor. Men sedan omkring
1350 kommo kulorna allmänt i bruk; de voro ännu
v., mycket olikartade.
öfvervägande förfärdigade af
sten, men man påträffar äfven kulor af tegel (brända kulor), af bly, vidare af brons
och slutligen runda järnkulor, hvilka sedermera utträngde alla de öfriga. Särskildt
då det gällde att skjuta bresch vid belägringar visade sig de gjutna metallkulorna af
ojämförligt större verkan än stenkulorna.
Vi betrakta i korthet de enskilda nationernas krigsväsen, för så vidt vi i det före-
gående icke redogjort därför. En särställning intaga de böhmiska husiterna, bönder
och handtverkare, som deras geniale ledare, Johannes Ziska, förstod att utbilda till
tidens mest fruktade här, i det han såväl ryckte folket med sig genom hänförelsens
makt som på ett förvånansvärdt sätt utvecklade krigskonsten. För öfrigt berodde
hans öfverlägsenhet dels på härens snabba rörelser, dels på den verkningsfulla kom-
binationen af offensiv och defensiv. Af omkring tusen husitiska krigare stredo nio
hundra till fots och hundra som beridne; därtill kommo femtio stridsvagnar. Vagn-
borgen är som sådan icke Ziskas uppfinning; den påträffas redan före honom hos
de slaviska folken som betäckning för ryggen och flanken, men Ziska utvecklade den
till ett stridsmedel. Kuskarne öfvades i att om så erfordrades skyndsammast förena
vagnarne till en ring, som upptog hela hären inom sig. Uppställda på vagnarne,
från hvilka samtidigt kanonerna spelade, afvaktade fotsoldaterna med lugn det fient-
liga rytteriets anfall. Lika plötsligt kunde man därefter öfvergå från defensiven till
offensiven.
I Spanien var hela statsorganisationen ridderligt-militärisk. Hvarje spanjor var
värnpliktig från sitt 25:te till sitt 50:de år; de rikare tjenade till häst som caballeros,
de fattigare till fots. De förra utgjorde den egentliga kärnan af hären. Hvarje
caballero uppträdde i fält med ett krigsfölje af sköldbärare, väpnare och fotsoldater,
motsvarande hvars och ens personliga förmögenhet. Längre fram påträffas, tydligen
efter morisk förebild, äfven lätta trupper inom den kristna hären; de voro öfver-
vägande fottrupper, på arabiska almogavares, och användes särskildt till rekognosce-
rings- och bevakningstjenst. I spetsen för hären stodo sedan 1200-talet kungliga
ämbetsmän, adelantados mayores, under det att de lägre befälsposterna tillsattes för
h värj e särskildt fälttåg. Omkring 1400 egde i Kastilien en reform af krigsväsendet
rum. Rekryteringen omorganiserades och den enskildes beväpning fastställdes på
grund af hans inkomst. Man urskilde sålunda tre klasser, af hvilka den första hade
att inställa sig i full riddarrustning, den andra i en lättare rustning med armborst
och pilar, den lägsta med spjut och kastspjut. Längre fram hade införandet af eld-
handvapen en nyorganisation af fotfolket till följd. Under senare hälften af 1400-
talet bestod detta af bösskyttar (espingerderos), armborstskyttar (ballesteros) och spjut-
bärare (lanceros eller escuderos). Dessa militära reformer blef man i tillfälle att
pröfva i praktiken under Ferdinands och Isabellas tioåriga krig mot Granada, hvari-
genom det spanska folket fick sin första egentliga soldatutbildning. Äfven vintertiden
oafbrutet samlade under fanorna, lärde sig nu härstyrkor af ovanlig storlek att handla

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Project Runeberg, Mon Sep 6 23:08:11 2021 (aronsson) (download) << Previous Next >>
http://runeberg.org/vrldhist/2/0494.html

Valid HTML 4.0! All our files are DRM-free