Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - 17. Finanser och skatteväsen
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
FINANSER OCH SKATTEVASEN. 471
hamntullar, dels såsom transitotullar, hvilka upptogos på delvis af ålder bestämda
tullstationer för alla varor, som passerade desamma och som till en början helt .eller
delvis bestodo i en andel af varan själf; slutligen upptogos äfven marknadstullar,
d. v. s. afgifter för alla på marknaderna salubjudna varor.
Men alla dessa i sin .helhet icke obetydliga inkomstkällor förstod konunga-
makten icke att bevara för sin egen räkning. Då sedan förra hälften af 1200-
talet utgifterna stegrades till följd af den tilltagande prakten inom hofhållningen
och en alltmer komplicerad förvaltning, gingo inkomsterna tillbaka under omständig-
heter, som vi redan i ett annat sammanhang närmare betraktat. Kronogodsen råkade
till största delen i främmande händer, och nästan samtliga regaler öfvergingo till de
store världsliga och andliga läntagarne. Äfven den konungen ursprungligen tillkom-
mande rättigheten att öfverallt, hvar han för tillfället befann sig, ega befogenhet att
återtaga de förlänade höghetsrättigheterna inskränktes sedan Fredrik II:s tid
till tiden för de egentliga riksdagarne. Konungamakten började därför komma
i saknad af fasta finansiella grundvalar, ty det lyckades den icke att skaffa en säker
och beståndande ersättning för det förlorade genom att införa direkta statsskatter.
Planer på dylika uppdyka väl gång efter annan, men man kom icke längre än till
svaga försök. Visserligen tillkom konungen i de undantagsfall, då han själf intog
ställningen af egendomsherre, d. v. s. i riksfögderierna, en viss afgift, den s. k. Bede,
pch af riksstäderna kunde han till och med upptaga fasta årliga skatter; ja Rudolf af
Habsburg och hans närmaste efterföljare utskrefvo vid särdeles trängande behof där-
jämte utomordentliga stadsskatter. Äfven rikets kyrkogods anlitades i nödfall. Men
dessa inkomster förslogo icke på långa vägar för riksregeringens tilltagande behof,
och konungarne voro i hufvudsak hänvisade till af kastningen af sina egna familje-
gods. Vid början af 1400-talet gaf det af husitkrigen förorsakade nödläget anled-
ning till ett förnyadt försök att genom en allmän riksskatt skaffa riket ökade medel
till kraftigare rustningar och försvar mot böhmarnes fördärfbringande infall. Men vi
hafva redan sett, hurusom den vid denna tid för första gången dryftade frågan att
skapa fasta grundvalar för rikets finansväsen (och på samma gång för dess krigs-
väsen) under medeltiden öfver hufvud taget icke fick någon lösning.
I motsats till hvad fallet var i riket, förblefvo territorialherrarne i de enskilda,
andliga som världsliga territorierna i okvald besittning af sina jorddomäner. Därtill
kommo regalerna, hvilka, som vi sett, öfvergått till den territoriella myndigheten.
I längden förslogo visserligen ej heller dessa inkomster; särskildt blef detta fallet,
sedan krigsbugeten till följd af den militära organisationens förfall och införandet-
af legotrupper ökats, samtidigt med att utgifterna för förvaltningen med dess allt
vidlyftigare ämbetsmannakår och kostnaderna för den glänsande hofhållningen sprungo
upp i höjden. Fursten vände sig därför till landet och dess representation, lands-
ständerna med anhållan om understöd. Då man nu i enstaka fall redan på 1200-
talet och allmänt på 1300- och 1400-talet efterkom denna furstemaktens begäran, så uppstod
ett territoriellt, direkt skatteväsen. Dock rörde det sig till en början endast om öfver-
gående bevillningar för att täcka extraordinari utgifter. Själfva namnet Bede (det
som utbedjes) för dessa äldre afgifter gifver vid handen, att dessa endast beviljades på
särskild anhållan. Men namnet bibehöll sig äfven sedan dessa utomordentliga
prestationer öfvergått till regelbundna afgifter. Upptagandet af denna Bede verk-
ställdes i regel af landsständerna enligt deras speciella skatteförfattning, men äfven
efter deras godtfinnande; till öfvervägande delen uttogos afgälderna af den fasta egen-
domen på landsbygden eller i städerna, äfven om man redan nu påträffar förmögen-
hetsskatter, såväl inkomstskatt, som ett slags personliga afgifter. Härtill kommo snart
äfven indirekta skatter, afgifter på den allmänna rörelsen, hvilka särskildt pålades
vin, öl och mjöd (s. k. Ungeld) samt köpe- och salurörelse. Dessa skatter gå till-
baka ända till 14:de århundradet, men antogo först på 1500- och än mer på 1600-
talet fastare former.
En högre utveckling än i de furstliga territorierna uppnådde redan under medel-
tiden finansväsendet i de tyska städerna. Redan den omständigheten, att en större
mängd människor bodde tillsammans, nödvändiggjorde en mera genomgripande
organisation. Men för att staden skulle kunna häfda sin ställning och alltmer
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
