Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - 18. Riddarvasendets slut
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
476
W. FRIEDENSBURG, MEDELTIDENS SLUT.
.,
f***41^ " p–1
Kämpande riddare
vid en tornering.
Ur hertig Wilhelm IV:s af Bayern torner-
bok i Königl. Bibliothek i Munchen.
sadeln. Härvid förekommo ej sällan tämligen omilda stötar och alla slags skador
vid fallet. Tjosten utgjorde sannolikt ett förstadium till torneringen, den ridderliga
festens egentliga höjdpunkt. Den utkämpades af större riddarskaror, delade i två
partier, och hade karaktären af en drabbning i smått. Vanligen voro furstar eller
stormän föranstaltare af densamma. I sina praktfullaste rustningar uppträdde de
stridslystne inom skrankorna, bakom hvilka de med mattor behängda tribunerna
höjde sig; härifrån följde de furstliga herrskapen med sina rikt smyckade damer det
eggande skådespelet. Ordningen upprätthölls af härolder, hvilka utgjorde ett särskildt
stånd och som hade en noggrann kännedom om tornerreglerna. Segerpriset var till en
början endast af ringa materiellt värde, men senare brukade den besegrades häst och
rustning tillfalla segraren. Torneringarne utkämpades i allmänhet med sådan lidelse-
full ifver, att allvarliga sår och till och med dödsfall ingalunda hörde till sällsyntheterna.
En annan betänklig sida af tornerväsendet voro de stora kostnader, det åsamkade
deltagarne. Till följd häraf bidrog det i icke ringa mån att undergräfva riddar-
ståndets ekonomi. Dock var hufvudorsaken till den materiella nedgång, som talrika
representanter af riddarståndet vid slutet af medeltiden erforo, uppkomsten af penning-
hushållningen, hvarigenom jordegendomen i första rummet förlorade i värde. Den
ridderlige jordegaren, som öfverlemnat skötseln af sina gods i andra händer, hade
mer skada än fördel af penningvärdets stigande, då hans räntor i allmänhet icke
erforo en motsvarande stegring. Många familjer råkade i fattigdom; sammanboende
med ett större eller mindre antal af sina stamfränder på en och samma trånga borg
förde de såsom »medarfvingar» (Ganerben) en bekymmersam tillvaro. Mången för-
anleddes af sitt ekonomiskt nödställda läge att antingen utsuga och betunga sina
underlydande bönder eller att våldföra sig på den allmänna freden. Granntvister
angående besittningsrätt och annat gåfvo anledning till ändlösa fejder, under hvilka
riddarnes krigiska sinnelag tog sig utlopp, då det annorstädes saknade tillfälle att
göra sig gällande. I än högre grad utsattes de uppblomstrande städerna för de efter-
blifna, afundsjuka riddarnes öfvergrepp: under en godtycklig förevändning förklarade
de dem krig, lade sig i bakhåll för köpmännens varutransporter och betraktade dessas
personer och gods som fritt byte. Naturligtvis togo städerna hämnd, och komirio
de öfver någon adlig stråtröfvare gjorde de processen kort med honom och hängde
honom i galgen, hvilket åter uppkallade den dömdes släkt och anhang till hämnd och ve-
dergällning. Trots allt gick emellertid det ridderliga elementet icke under. I allt
större omfattning kommo riddarfamiljerna i besittning af de adliga stiftens feta pre-
benden, ja, mot slutet af medeltiden blefvo dessa stift formliga försörjningsinrätt-
ningar för riddarsläkternas yngre söner. Samtidigt fingo ett icke ringa antal adlige
en ärofull och inkomstbringande sysselsättning i hoftjeraten hos furstarne och i
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
