Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - 20. Städer och borgerskap
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
490 W. FRIEDENSBURG, MEDELTIDENS SLUT.
Ända in på 1200-talet hade i Tyskland de gamla patriciska släkterna varit i
oinskränkt utöfning af stadens styrelse. Men sedermera, särskildt på 1300-talet, reste
sig de i skrån sammanslutna handtverkarne till motstånd och ernådde efter längre
eller kortare strider och oroligheter i de flesta städer andel i stadsstyrelsen, om också
i olika utsträckning. I en hel del städer var handtverkarnes seger så fullständig, att
skråförfattningen gjorde sig allmänt gällande. Skråna bildade rådets valkorporatio-
ner, och ingen kunde blifva borgare utan att vara upptagen i ett skrå. Sålunda
måste äfven patricierna, om de. icke ville blifva politiskt rättslösa, inträda i ett skrå
eller bilda egna dylika. Där demokratien afgått med segern uppstod för öfrigt inom
kort en ny aristokrati af folkets inflytelserikaste familjer, hvars medlemmar ryckte
till sig rådsherreplatserna, hvilket återigen hade till följd nya oroligheter bland dem,
som sågo sig utestängda från stadsstyrelsen.
Särskildt glänsande blef stadens verksamhet på den inre förvaltningens område,
där borgerskapet grep sig an med lösningen af de uppgifter, som utgöra den moderna
statsförvaltningens väsen. Så i fråga om polisväsendet, byggnadsordning och brand-
väsende och icke minst beträffande den allmänna hälsovården, för hvilken sörjdes
genom anställande af fast aflönade statsläkare, öfvervakande af apoteken samt
fastställande af apotekartaxor. Mycket utförliga voro de medeltida städernas lyxför-
ordningar, i hvilka var föreskrifvet, hur mycket borgaren fick lägga ned på kläder och
prydnader, ja till och med på mat och dryck, hvarvid den tillåtna lyxen var olika
alltefter stånd och förmögenhet. Stor omsorg egnade städerna vidare åt myntväsen-
det, som ju var af grundläggande betydelse för handel och näringar. Under det att
furstarne endast alltför ofta missbrukade sin mynträtt, i det de i främsta rummet
betraktade den som en guldkälla, försämrade präglingen, godtyckligt indrogo vissa
myntsorter ur den allmänna rörelsen och tvungo deras innehafvare att utväxla dem
till en godtyckligt fastställd kurs, så satte sig städerna af alla krafter emot detta ofog
och sträfvade att få mynträtten i egna händer, något som visserligen icke rådde bot
för den stora olikformigheten inom myntväsendet.
Den medeltida staden ordnade nämligen sina ekonomiska förhållanden efter
egna lagar, hade eget mått-, mål- och viktsystem och intog öfver hufvud taget eko-
nomiskt en själfständig ställning. H varje aldrig så liten stad bildade med sin när-
maste omgifning ett särskildt kommersiellt och industriellt område, inom hvilket man
själf sökte fylla behofvet af åtminstone de nödvändigaste lifsförnödenheterna. Dock
kunde man naturligtvis icke undvara utbytet af varor med yttervärlden. Detta varu-
utbyte egde framför allt rum på årsmarknaderna, under det att veckomarknaderna
mera förmedlade byteshandeln med den kringboende landtbefolkningen. Öfver hufvud
voro marknaderna af mycket stor betydelse; man kan säga, att det var som mark-
nadsplatser städerna blefvo till hvad de nu äro. Industri och näringar äro deras
lifselement; borgaren är icke borgare enbart på grund af sin jordegendom i staden,
han måste som sådan äfven deltaga i stadens näringslif.
Till följd häraf utgöra köpmännen det förnämsta ståndet. Dem tillkommo stadens
äldsta företrädesrättigheter och privilegier. De äro representanter för handeln och
icke minst för det rörliga kapitalet, hvilket de omsätta genom varuutbyte och penning-
rörelse. Naturligen funnos olika klasser inom köpmansståndet. Bortsedt från den
kringvandrande småkrämaren, urtypen för all handelsrörelse, hvilken ännu var talrikt
representerad, men hade sin hufvudsakliga afsättning på landsbygden och riddar-
borgarne, påträffa vi i städerna krämare, hvilka till att börja med äfven förde sina
varor till marknaderna på främmande orter, där de särskildt salubjödo småkram och
korta varor, kryddor och specerier, manufakturvaror och billiga prydnadsföremål.
Men med tiden slogo de sig ned på en viss bestämd ort, inrättade en fast småhan-
del i en öppen bod eller ett stånd och organiserade sig på samma sätt som handt-
verkarne i gillen eller skrån, hvilkas medlemmar hade den uteslutande rättigheten till
kramvaruhandeln i staden.
Vid sidan af dessa småhandlare uppstodo de stora köpmännen. Äfven dessa
voro till en början inga specialister, utan handlade såväl med landtprodukter som
med nordiska och orientaliska varor. Men allteftersom den industriella produktionen
ökades och en större liflighet inträdde på den lokala marknaden, specialiserade sig
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
