Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - 21. Åkerbruk, näringar och handel
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
ÅKERBRUK, NÄRINGAR OCH HANDEL. 493
egarne redan på 1200-talet gåfvo dem af sina arrendatorer, som egnade sig åt denna
gren af landtbruket, stora ekonomiska fördelar. Till följd häraf och på grund af
den utvecklade tekniken inom vinodlingen intogo de vinodlande bönderna en före-
trädesställning framför de öfrige. Först på 1400-talet inträdde en stagnation inom
vinodlingen, och så småningom aftog denna alltmer, i det särskildt i Tyskland öl-
produktionen tog öfverhand. Den redan tidigare i norra Tyskland utbredda humle-
odlingen vann insteg äfven i Sydtyskland och undanträngde, såsom fallet var i Bayern
och Böhmen, vinodlingen.
Äfven i fråga om kreatursafveln gick storbruket tillbaka vid slutet af medeltiden;
stora kreatursuppsättningar påträffas nästan uteslutande hos egendomsegarne själfva.
Detta gäller särskildt om den ädlare hästafveln för ridderskapets behof, under det
bönderna tillgodosågo det öfriga stora behofvet af hästar under medeltiden. Hvad
fårafveln beträffar, hvilken till följd af den ökade klädesfabrikationen fått mycket
stor betydelse, hade, som vi sett, i England storbruket lagt densamma under sig,
och på samma sätt måste äfven annorstädes bonden uppgifva konkurrensen med
godsegarne; dessa visade till och med tendenser att monopolisera fårafveln, ehuru äfven
städerna som kommuner befattade sig med densamma. Däremot ingick svinafveln
som en gren i småbondens hushållning; detta sammanhänger med den omstän-
digheten, att ollonbetet blifvit för knappt för stora svinhjordar, sedan barrskogen
alltmer utbredt sig på bekostnad af löfskogen.
För öfrigt hade byinvånarne ännu för lång tid framåt fri och i det hela oinskränkt
nyttjanderätt till skogsallmänningen, såväl i fråga om bränsle, byggnadsvirke och
öfriga skogsprodukter som betesmarker. En viss kontroll utöfvades visserligen af
kommunen till förhindrande af att värdefullare träslag användes som bränsle o. s. v.,
och stundom kunde äfven egendomsegaren ingripa med restriktiva åtgärder. Till en
rationell skogsskötsel i ändamål att bevara skogen och sörja för dess återväxt funnos
under medeltiden endast ringa ansatser och detta hufvudsakligen blott på de stora
egendomarne. Däremot uppnådde biafveln redan under medeltiden en hög grad af
teknisk utbildning; såväl i de stora kronoskogarne som i de mindre under godsen
hörande finna vi en själfständig klass af yrkesbiodlare på egna, ärftliga hemman,
hvilka erlade betydande afgifter åt egendomsegaren för af kastningen af biodlingen.
Äfven i böndernas hushållning ingick biodlingen som en binäring af landtbruket.
En hög utveckling nådde äfven bergshandteringen under medeltiden, särskildt i
Tyska riket. Jordens talrika skatter hemtades här redan tidigt och med stor ifver i
dagen, till att börja med genom bergverksdriften på godsen, hvilken dock sedermera
nästan allestädes ersattes af bergsmännens autonoma fackorganisationer. Mot slutet
af medeltiden påträffa vi till och med en fackmässig stordrift i egentlig mening, utöfvad
af de stora, kapitalstarka handelssällskapen, hvilkas verksamhet på detta område
var utomordentligt vinstbringande; dock togo bergverken häraf skada till följd af vårdslös
brytning. Hufvudorter för brytningen af ädla metaller voro silfvergrufvorna i Yeltlin och
Trentino, Steiermark, Harz, Breisgau och Elsass; guldgrufvor förekommo i nedre
Schlesien och Salzburg. Härtill kommo de malmrika böhmiska bergen, hvilkas
skatter man redan på äldre slavisk tid tillgodogjort sig, ehuru först tyskarne införde
en rationellare drift; under senare tid voro Iglau och det sachsiska Freiberg hufvud-
orter för bergsbruket i dessa trakter. Här och annorstädes erhölls vid sidan af ädla
metaller äfven koppar och bly, och dessutom upptäckte man under den senare me-
deltiden tenn i Böhmen och Sachsen, en metall, som dittills uteslutande införts från
England. Af mycket stor omfattning var äfven järnproduktionen i de tyska lan-
den och tog på 1200- och 1300-talet ett betydande uppsving, särskildt i Steiermark
och Kärnten, vid Annaberg i Sachsen, i Westfalen, grefskapet Mark och Siegen-
landet. Med afseende på kolproduktionen voro framför allt Nederlanden (Luttich
och andra orter) af betydelse, men sedan 1300 bearbetades kolgrufvor efter neder-
ländsk forebild äfven i det egentliga Tyskland, så i Rhenlanden och Westfalen,
vid Dortmund, omkring Aachen. Sedan midten af 1300-talet påträffa vi stenkol som
bränsle inom hushållen samt på järnbruken vid järntillverkningen. Sistnämnda
industri idkades redan tidigt af lönarbetare för godsegarnes eller deras arrendatorers
räkning, ehuru driften under medeltiden icke uppnådde några större dimensioner.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
