Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - 21. Åkerbruk, näringar och handel
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
500 W. FRIEDENSBURG, MEDELTIDENS SLUT.
Den medeltida handeln hade till en början i hufvudsak karaktären af privat handel,
köpmannen var egare till alla varor han omsatte och förde dem i regel personligen
till marknadsplatsen; till följd af kredit- och speditionsväsendets ringa utveckling var
hans närvaro därstädes af nöden. Ofta sammanslöto sig ett större antal köpmän,
hvilka hade samma väg, för att dela resans faror och på så sätt minska risken. Den
allmänna säkerheten såväl till lands som till sjöss lemnade under medeltiden endast
alltför mycket att önska. Sedan början af 1200-talet förenade sig ej sällan ett antal
köpmän till ett handelssällskap eller »kompani», som arbetade med samtliga medlem-
mars kapital och som fördelade affärsvinsten alltefter hvar och ens insats. Under
medeltidens båda sista århundraden blefvo dylika kompanier allt vanligare och slut-
ligen gick det vid öfvergången till den nyare tiden ända därhän, att de stora han-
delssällskapen träffade anstalter att monopolisera hela varuomsättningen. De bildade
ringar, uppköpte med hjälp af sin organisation och sina förbindelser varorna, till och
med sådana för de dagliga behofven, och dikterade priserna. Intressenterna blefvo till
följd häraf ofta oerhördt rika och likaså enstaka stora handelshus, men för allmän-
heten blef dessa kompaniers verksamhet betungande. Redan i början af Karl V:s
regering sysselsatte sig flere riksdagar med frågan, hur man skulle kunna bekämpa
dessa »monopolers» framfärd. Å andra sidan fick den af handeln framkallade stora
kapitalbildningen äfven gynnsamma ekonomiska och kulturella följder.
Kunde handeln sålunda i enstaka fall gifva en enorm afkastning, så var den dock
i allmänhet, särskildt under den egentliga medeltiden, förbunden med mångfaldiga
olägenheter och besvär, om hvilka vår tid knappt har en aning. Dit höra de talrika
afgifter, som varuutbytet allestädes var underkastadt, framför allt eskortpenningar och
tullar, hvilka pålades och upptogos af landets myndigheter med ett godtycke, från
hvilket icke fanns något vad.
Till icke mindre hinder och besvär för handeln och den allmänna rörelsen voro
myntens olikhet och mångfald. Särskildt var detta fallet i Tyska riket, där det
ursprungligen kungliga myntregalet så småningen öfvergått till ett stort antal andliga
och världsliga territorialherrar och till och med till enskilda städer, och hvilka alla efter
behag och utan hänsyn till sin granne tingo prägla mynt. I städerna utöfvades mynt-
slagningen vanligen skråmässigt af de s. k. Munzerhausgenossen eller blott och bart
Hausgenossen. För öfrigt fingo vissa mynt en allmän, till och med internationell
giltighet, så de byzantinska guldmynten och de florentinska, venezianska, äfven rhenska
»gulden» (d. v. s. guldmynt). Eljest räknade man i den allmänna rörelsen med en
mark silfver, som äfven utgjorde värderingsnorm för präglingen. Förhållandet mellan
guld- och silfvervärde var icke öfverallt lika; i genomsnitt beräknades det under
medeltidens senare århundraden som l till 101/2. Köpmännen medförde ej sällan
äfven omyntadt silfver på marknaden för att på ort och ställe efter behof utbyta
detta mot landets mynt.
Under dessa förhållanden är det lätt att inse, att myntväxlingen spelade en stor
roll i den allmänna rörelsen och utgjorde en inbringande affär. Visserligen kunde
icke enhvar till följd af myntens olikhet och osäkerheten i präglingen utöfva den-
samma. På de mera betydande orterna finna vi växelaffärerna nästan uteslutande i
händerna på italienarne, hvilka öfver huvud taget voro de förste som utvecklade köp-
mansyrket i alla dess grenar och som på detta område blefvo till en förebild för
andra. Så hafva vi italienare att tacka för det på 1200-talet införda räknandet
med arabiska siffror, det dubbla bokhålleriet och inånga andra nyheter på detta
område. Åt växelaffärer egnade sig bland italienarne företrädesvis florentinare och
lombarder, hvilka i egna skråsammanslutningar slogo sig ned som växlare och
bankirer äfven på utländska handelsplatser. I dagligt tal kallades dessa italienska
affärsmän lombarder. De drefvo de ännu i dag efter dem uppkallade lombard-
affärerna, d. v. s. pantlånerörelse. Likaså äro italienarne uppfinnare af »växelbrefvet»,
som till stor lättnad för affärsrörelsen sedan 1200-talet kom i allmänt bruk som ett
medel att direkt utbyta fordringar. Som konkurrenter till de italienska växlarne
uppträdde på en del orter de s. k. »kaverzerna», sydfransmän, hvilkas benämning
härrör från staden Cahors, hufvudorten för de franska penningaffärerna.
I öfrigt tog bankväsendet under medeltiden blott de första stegen till sin blifvande
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
