Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - 22. Privatlifvet under medeltiden
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
PRIVATLIFVET UNDER MEDELTIDEN.
505
tidsfördrif framgår af de kyrkliga förbuden, hvarigenom andlige förbjödos att deltaga
däri, samt moralpredikanternas och satirikernas ifrån mot detsamma.
Vid den lekamliga näringen fäste medeltidens människor en stor vikt. Man hade
höga anspråk i fråga om omväxlande, riklig och god föda, ehuru hvar och en
naturligtvis var beroende af de medel, som stodo till hans förfogande, samt i viss
mån äfven af sitt stånds sedvänjor. Brödet framställdes af olika slags sädesslag;
det enklaste bestod af hafre- eller kornmjöl och tjenade bönder och drängar till
näring. Ett större värde satte man på rågbrödet, åtminstone bland den stora mängden;
herrarnes bröd åter tillreddes af hvetemjöl, och redan tidigt utvecklades särskildt i
klostren en stor lyx
med afseende på
hvetebrödet; äfven
finare bakverk, tårtor
och konfekt rönte
mycken efterfrågan
inom de högre klas-
serna och framställ-
des i alla möjliga
variationer. Kött-
konsumtionen var
under medeltiden
mycket betydande,
särskildt hos de ger-
manska nationerna.
Af de vanligare kött-
sorterna förtärdes
svinkött mest, såväl
stekt som kokt eller
i form af korf; jämte
oxkött förvarades det
äfven som saltadt
kött. Vanligen kryd-
dade man köttet
starkt och serverade
det med pepprade
såser. Men icke blott
kött, utan äfven bröd,
grönsaker o. s. v.
fingo en tillsats af
kryddor, i första
rummet peppar och
saffran, kanel, inge-
fära, nejlikor, mu-
Vaganter och gycklare under medeltiden.
Ur furst Waldburg-Wolfeggs Hausbuch.
skotnöt m. fl., detta
i så riklig mängd,
att det knappast skul-
le tilltala vår tids
smak. Vildt och
fågel saknades natur-
ligtvis icke på det
bättre bordet och ut-
gjordes utom af det
i våra dagar jakt-*
bara villebrådet äf-
ven af fyrfotadjur
som igelkottar, ekor-
rar, björnar, af fåg-
lar som häger, trana,
svan, stork, skarf,
rördrom, stare o. s. v.
Högt skattad vid de
rikes, särskildt fur-
starnes taffel var un-
der riddartiden på-
fågelssteken, hvilken
sedermera ersattes af
fasan samt af den
på 1400-talet till
Europa införda kal-
konen. Äfven ur
floder och sjöar hem-
tade man i stor ut-
sträckning födoäm-
nen. Mycket om-
tyckta voro kräftor-
na, liksom talrika
söt- och saltvattens-
fiskar, hvilka ingalunda förtärdes uteslutande som fastslagsföda, äfven om ingen fisk
spelade en sådan handelspolitisk roll under medeltiden som den vanligaste fastlags-
maten, sillen. I Frankrike, den fina smakens land, inrättades redan på 1100-talet
postförbindelse mellan kusten och det inre af landet till hufvudstaden för att förse
denna med ostron och andra utvalda hafsprodukter.
Den starka köttkonsumtionen uteslöt naturligtvis icke bruket af mjölk- och äggrätter
eller vegetarisk föda. Det lägre folket använde särskildt gröt af hirs eller bohvete som
spfvel; dessutom i fast form skidfrukter, rofvor, olika kålarter. Sallaten kom från Italien
till det öfriga Västerlandet. Äfven frukt, i allmänhet de inhemska sorter vi ännu i dag
odla och uppskatta, utgjorde en betydande beståndsdel af den vegetabiliska näringen.
Recept för rätternas tillagning uppskrefvos och samlades väl först i klostren; en
större ’dylik samling finnes bevarad från 1300-talet under titeln Buch von guter
Speise. Vid början af 1500-talet utkommo äfven tryckta kokböcker.
Världshistoria II.
64
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
