Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - 24. Nationell litteratur
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
522 W. FRIEDENSBURG, MEDELTIDENS SLUT.
ton, utan med frimodighet och själfständighet i omdömet. I motsats till Villehar-
douin och Joinville hade Jean Froissart (1337-1405), författare till en utförlig tids-
krönika, icke tagit någon omedelbar del i de statsangelägenheter och krigiska företag,
som äro föremål för hans skildring. Under ett långt lif besökte han nästan alla
Västerlandets land och furstehof och samlade öfverallt nyheter, hvadan han var
väl underrättad i samtidens historia, då han skred till affattandet af sitt verk. Detta
är lifligt och målande skrifvet, och till intet pris skulle man vilja afvara den bild
han gifver af sin tid, i främsta rummet af de högre ståndens lif och verksamhet. På
tröskeln till den nya tiden står slutligen Philippe de Comines, som i tur och ordning
var i tjenst hos hertig Karl den Djärfve af Burgund, konung Ludvig XI af Frankrike
och dennes båda efterträdare. Comines skrifver sina åren 1464-1498 omfattande
memoarer som statsman och filosof, han icke blott relaterar tilldragelserna, utan
försöker äfven sätta dem i samband med hvarandra. Hans framställning, som äfven
berör förvaltningen och krigsväsendet samt de allmänna statsrättsliga förhållandena,
är af stor betydelse för kännedomen om Frankrikes utveckling under öfvergångs-
perioden mellan medeltiden och den nyare tiden.
På den pyreneiska halfön utbildades under medeltiden som dotterspråk till latinet
tvenne större, själfständiga dialekter, spanskan och portugisiskan. Bland den förras
olika dialekter blef kastilianskan, lengua Castellana, den förhärskande. Sedan 1100-
talet framträder! den som litteraturspråk i den på en gång folkliga och konstmässiga
sången om Cid Campeador, den äldre tidens spanske nationalhjälte. Under 1200-
talet mottog den kastilianska litteraturen, i främsta rummet prosan, varaktiga impulser
af konung Alfons X (1252-1284), som lät öfversätta bibeln till landets språk, ombe-
sörjde den stora lagsamlingen »de sju afdelningarne» (siete partidas) och föranstaltade
om omfattande historiografiska uppteckningar, hvilka sedermera fortsattes under nästan
hela medeltiden. Därjämte blomstrade lyriken, som särskildt odlade epigrammet
och visan, under det att de äldre romanserna mot slutet af medeltiden götos i ny
form. Af allmännare betydelse blef den spanska litteraturen först på 1500-talet.
Detsamma gäller äfven om den portugisiska litteraturen, som under medeltiden huf-
vudsakligen står under franskt, spanskt, slutligen italienskt inflytande. Det oaktadt
utvecklade sig i Portugal en rik folklig lyrik, och dessutom får man efter all sanno-
likhet i Portugal söka ursprunget till medeltidens första kärleksroman, Amadis de
Gaula, som genom öfversättningar, bearbetningar och omdiktningar blifvit Västerlandets
gemensamma egendom.
I Italien blef litteraturen snart af den största betydelse. Vid början af det
århundrade, under hvilket Dante föddes, skref ännu ingen på italienska. Denna
var enligt Dantes eget uttalande det språk, på hvilket kvinnan af folket uttryckte
sig, litteraturen var ännu uteslutande affattad på latin’. Men snart inträdde öfverallt
en liflig litterär verksamhet. Under inflytande af den sydfranska trubadurdiktningen
försökte man sig på att behandla liknande ämnen på landets språk, särskildt på
Sicilien vid den store Staufern Fredrik II:s glänsande och högt bildade hof. Franska
trubadurer, som sedan albigenskrigen sökte skydd i grannlandet, öfverflyttade sin
konst till norra Italien, och denna blef här föremål för efterbildningar på italienskt
tungomål. Det dröjde ej heller länge innan det uppåtsträfvande borgarståndet gjorde
sitt inträde i litteraturen. Det besjunger kärleken och de politiska tilldragelserna
och ingriper med sina sånger i de ständiga, växlande striderna på halfön. Därjämte
framträder äfven en lärd diktkonst, som står i ett visst samband med de vid uni-
versitetet i Bologna bedrifna studierna. I Umbrien uppblomstrade vidare den andliga
lyriken på de orter, där den helige Franciscus af Assisi vistats. En vidt utbredd, allvarlig
stämning, som tog sig ett särskildt markant uttryck i den från Perugia utgående flagellant-
rörelsen af år 1260, framkallade den italienska andliga poesien, som nu tränger
tillbaka de latinska psalmerna. På detta område anträffa vi redan nu en betydande
diktare, Jacopone da Todi (omkr. 1230-1307): elt världens barn, blef han djupt
gripen af sin älskade makas tragiska död och hängaf sig som franciskantertian åt
ett allvarligt lif, i det han genom sitt föredöme och i sina sånger bekämpade världens
lusta, dock utan asketiskt ifver. I sina i folkton hållna sånger inlade han en äkta
känsla, men gaf dem äfven gärna ett satiriskt inslag. Mot Bonifacius VIII upp-
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
