Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - 24. Nationell litteratur - 25. Den gotiska konsten
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
löshet beträffande ordformerna och godtycklighet i fråga om meter och rim. Till
innehållet utgör dikten en sällsam blandning af Ovidii klassiska skapelser och
bibeln samt tidens skolastiska idéer.
Men den nyare engelskans egentlige diktare och fadern till den moderna engelska
litteraturen är Geoffrey Chaucer (omkr. 1340-1400). Chaucer stod i förbindelse med
Edvard III och Rikard II och gjorde dem tjenster i krig, på diplomatiska missioner
(under hvilka skalden kom ända till Italien) samt inom landets förvaltning; en
kortare tid tillhörde han äfven parlamentet och fick omväxlande erfara de stores
nåd och onåd. Men sin odödlighet vann han genom sina Canterburyberättelser, en
novellsamling af samma art som Decamerone och fullt jämbördig den italienske
diktarens berömda skapelse. Trettio pilgrimer af alla stånd och af skilda tänkesätt
och karaktärer sammanträffa i ett värdshus i London för att gemensamt företaga
en pilgrimsfärd till den heliga Thomas i Canterbury. För att förkorta vägen besluta
de, att hvar och en på dit- och hemfärden skall berätta en historia. Tyvärr blef
Chaucers verk aldrig fullbordadt: i stället för sextio föreligga endast tjugu berättelser.
Djuptänkta och fantastiska sagor och patetiska hjälteberättelser omväxla med de
grofkornigaste burlesker, i det hvarje pilgrim sjunger efter sin näbb, det hela en bild
af den brokigaste mångfald och ett dokument af oförliknelig trovärdighet öfver det
dåtida engelska samhället. Ej mindre förträfflig är inledningen, hvilken gripande
karaktärsteckning gifver oss icke skalden af de olika pilgrimerna, allteftersom de
träda in i värdshussalen: världsdamen, den hedervärde riddaren med sin lefnads-
glade, lekfulle son, den pryda nunnan, den fete, njutningslystne munken, den gemene,
bedräglige tiggarbrodern, den fattige och vetgirige Oxfordsstudenten, den lystna,
yppiga änkan, den enkle, trofaste landtprästen (i hvilken man velat igenkänna Wyclif),
köpmannen, läkaren, kocken, godsförvaltaren, bonden, aflatskrämaren och relik-
handlaren.
DEN GOTISKA KONSTEN
De europeiska folkens konst står under den senare
medeltiden i gotikens tecken, härskarinnan bland konsterna
är arkitekturen, den kyrkliga och profana byggnadskonsten.
Gotiken har konsekvent och gradvis framgått ur den
romanska konstformen till följd af en stäfvan att befria
sig från dennas skrankor. Af afgörande betydelse blef
införandet af spetsbågen, som alltefter behof kunde göras
mer eller mindre brant och som därför medgaf den största
frihet vid takkonstruktionen, under det att den romanska
stilen endast tillät kvadratiska hvalf öfver byggnadens olika
partier. Midtskeppets kvadratiska hvalfok kunde nu för-
vandlas till rektangulära, och man kunde låta hvarje kvadratiskt hvalfok i sidoskeppen
motsvaras af ett rektangulärt i hufvudskeppet, så att hvarje enskild pelare i lika mån
användes som stöd för det hela. För att hvalfvet skulle få ökad fasthet förseddes det
med ribbor, dels tvärribbor för att begränsa de skilda hvalfoken, dels diagonala ribbor,
som löpte samman i en stenring eller slutsten. På kyrkans yttersida anbragtes med
småtorn (fialer) och sträfbågar krönta sträfpelare, som tjena till stöd för muren på de
inifrån belastade punkterna och som uppfånga midtskeppets hvalftryck. Den gotiska
stilen karakteriseras sålunda af kombinationen af spetsbåghvalf med ett utbildadt sträf-
system. Tendensen går därhän, att befria yttermurarne från sin uppgift att bära upp taket
och att låta detta helt och hållet hvila på pelarne. De massiva romanska murarne med
deras tunga belastning försvinna och uppdelas, man ser endast vertikala stöd, nedtill
formrika knippepelare på polygon bas, upptill smäckra spetsbågar. Murytorna lemna
utrymme för stora höga fönster, som äro uppdelade i långfält och försedda med
rikt rosverk samt krönta af spetsiga gaflar eller vimperger; äfven fönsterposterna
förenas till spetsbågar. En annan förändring hos den nya stilen är att midtskeppets
hvalf fortsattes i koret och där förenas, under det att sidoskeppen dragas rundt det
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
