- Project Runeberg -  Världshistoria / Medeltiden /
536

(1917-1921) Author: Hans Hildebrand, Harald Hjärne, Julius von Pflugk-Harttung
Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
  Project Runeberg | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |   

Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - 25. Den gotiska konsten

scanned image

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.

536 W. FRIEDENSBURG, MEDELTIDENS SLUT.
ll:te århundradet, i det kryptan och koret tillhöra denna tid. Men vid en sedan
1176 företagen ombyggnad af tvärskeppet tränger det nya byggnadssättet igenom och
kom till uteslutande användning, då man omkring 1230 skred till uppförandet af
långhuset. Det senare utfördes ända till år 1275 i ren gotisk stil; dess storartade
fasad påbörjades 1277 af den tyske mästaren Erwin, som dock afled, innan han
hann afsluta sitt odödliga verk (f 1318). Fullbordadt blef detta år 1339. Den
öfversta af fasadens tre afsatser och än mer de högre partierna af norra tornet, det
enda af de två tornen, som kom till utförande, uppvisa redan sengotiska former.
År 1439 var domen i hufvudsak färdig i det skick, i hvilket den bevarats till våra dagar.
Den största gotiska kyrkobyggnaden i Tyskland är domen i Köln, som påbörjades
år 1248 af ärkebiskop Konrad von Hochstaden, sedan en eldsvåda förstört den gamla
domkyrkan. Jämnare framskred emellertid bygget först mot slutet af 1200-talet
under mästaren Arnold (1295-1301) och dennes store son Johannes (f 1330). Under
den sistnämndes tid invigdes koret (1322), hvarpå man grep sig an med tvärskepp
och långhus. Planen till långhuset torde äfven härröra från Johannes; de i hvarje
linie väl afvägda och trots sin rikedom klara och strängt lagbundna formerna af
detta parti af domen beteckna höjdpunkten af den tyska gotikens utveckling.
Äfven på domkyrkans södra torn byggde man redan på 1300-talet, och 1437 hade
det framskridit till tredje våningen. Det gick emellertid allt långsammare framåt
med jättebygget. Den medeltida fromheten var på retur och redan inbröt en ny
tid, mindre redobogen för ett dylikt företag. Dessutom vållade de nästan oafbrutna
tvisterna mellan ärkebiskopen och den rika stadens borgerskap af bräck i bygget,
som slutligen alldeles nedlades, sedan omkring 1500 långhusets norra sidoskepp
kommit under tak. Fullt färdigt var endast koret, till anläggningen sjusidigt med
koromgång och sju polygona kapell. Först på 1800-talet, då gotiken åter kom till heders,
detta icke minst i Tyskland, där man dock i densamma såg den egentligen nationella
stilen, återupptogs som bekant bygget och fullbordades under åren 1842-1880 enligt den
ursprungliga planen. Kyrkan är femskeppig med två torn på västsidan; det treskeppiga
tvärskeppet genomskär långhuset nästan på midten, så att sex hvalfok komma på
långskeppet, fem på koret. Den dubbla raden af de i höga fialer utlöpande, olika höga
sträfpelarne och de fyrdubbla sträfbågarne äro af en enastående storartad verkan.
Under den tidigare gotiken voro byggherrarne i främsta rummet andlige, i Marburg
Tyska orden, i Magdeburg, Köln o. s. v., biskoparne. Däremot handhades byggnads-
ledningen och den konstnärliga utsmyckningen af lekmän. Den nya stilen fordrade
nämligen alltifrån början den största målmedvetenhet, en högt utvecklad färdighet i
teckning, en noggrann kännedom om byggnadstekniken samt slutligen den största
plikttrohet inom byggnadsledningen, med andra ord, byggmästaren måste vara fackman
och utbildad arkitekt. Liknande var förhållandet i fråga om arbetspersonalen, bygg-
nadshandtverkarne; äfven af dem kräfde den gotiska stilen med dess rika, konstruk-
tiva ornamentik stor teknisk skicklighet och en mängd kunskaper och färdigheter i
konsthandtverk och till och med praktiskt tillämpad geometri, hvilka endast kunde
förvärfvas genom långvarig praktisk verksamhet inom byggnadskonsten. Till följd
häraf utbildades ett särskildt stånd af konsthandtverkare, som på medeltida art
sammanslöto sig till gillen under egna lagar och statuter. Dessa föreningar kallades
»byggnadshyttor» (Bauhutten) efter de brädskjul, som uppfördes omkring hvarje
bygge och som voro afsedda att inrymma verkstäder eller togos i anspråk för andra
angelägenheter rörande bygget. Bland de vid bygget anställde skilde man mellan
mästare, parlier (polerare), gesäll och lärling. Mästaren är »hyttans» öfverhufvud
och anställes af byggherren; vid hans första själfständiga bygge måste tvenne redan
bepröfvade mästare gå i god för hans kompetens. Till polerare utsåg mästaren i
närvaro af andra mästare och polerare en äldre gesäll; han är gesällernas och
lärlingarnes närmaste förman, den egentlige verkmästaren och ställföreträdaren för
mästaren vid dennes frånvaro. Lärlingstiden omfattade sju år och sedan lärlingen
blifvit M och förklarad gesäll, måste han gifva sig ut på vandring. Denna räckte
minst ett år, inom hvilket den unge gesällen måste arbeta på tre olika ställen.
Byggnadsgillen (Bauhutten) påträffa vi först i Frankrike, men en mera utvecklad
organisation fingo de först i Tyskland, där Kölnerdömens »byggnadshytta» gällde

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Project Runeberg, Fri Feb 4 18:48:37 2022 (aronsson) (download) << Previous Next >>
http://runeberg.org/vrldhist/2/0564.html

Valid HTML 4.0! All our files are DRM-free