Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - 25. Den gotiska konsten
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
540 W. FRIEDENSBURG, MEDELTIDENS SLUT.
stilens arkitektoniska lagar och återvända till stiliseringen. Figurerna måste smyga
sig intill spetsbågens former och intaga till följd häraf svängda, böjda och krokiga
ställningar samt framträda i det väsentliga som ett led i byggnadskonstens ornamentik.
De något böjda hufvudena få ett uttryck af ensidigt och konventionellt känslolif,
vanligen i förening med ett ofta rätt malplaceradt leende, som vid någon öfverdrift
gör intryck af karikatyr. Dräkternas veck behandlas helt och hållet schematiskt,
och dräkterna själfva framställas utan hänsyn till kroppens former och rörelser.
Masstillverkningen af statyer (katedralen i Amiens räknar t. ex. 2,500 dylika) ledde
till en handtverksmässig behandling af hvarje enskild figur. Det oaktadt kan man
äfven här tala om framåtskridande och utveckling, i det man började sätta figurerna
i samband med hvarandra, utan att därför helt och hållet beröfva dem det för
hvar och en typiska. Där den arkitektoniska omgifningen så tillåter, uppstå dylika
lefvande och naturtrogna figurgrupper i naturliga ställningar och med naturliga
rörelser, så t. ex. i relieferna på katedralerna i Amien, Reims och Bourges. I Tysk-
land förtjena särskildt skulpturerna på Liebfrauenkirche i Trier samt de med dem
besläktade på domkyrkorna i Wimpfen och Freiburg ett omnämnande. Men ingen
tysk stad under detta tidehvarf kan uppvisa en så rik, mångsidig och jämn utveckling
af plastiken som Niirnberg, och äfven om hvad som där presterades till sitt konst-
närliga värde icke öfverträffar andra orters bästa alster, så förbereder utvecklingen
ingenstädes renässansen i samma grad som här.
I öfrigt har tidens bildhuggarkonst frambragt betydande skapelser särskildt i fråga
om grafmonument, så t. ex. de franska konungarnes i grifthvalfvet i S:t Denis. I
Tyskland har särskildt Elsass att uppvisa vackra grafvårdar; äfven ärkebiskops-
grafvarne i domkyrkan i Mainz visa denna konstforms utveckling till allt större
saklighet eller individualitet i uttrycksmedlen. Ett omnämnande förtjena äfven
konung Rudolf I:s grafmonument i domen i Speier, hans gemål Annas i Basel,
biskopen i Strassburg Konrads af Lichtenberg (1299) i därvarande domkyrka o. s. v.
Högst i fråga om naturtrohet nådde emellertid den senmedeltida plastiken på denna
sidan Alperna vid det burgundiska hofvet, dit hertig Filip den Djärfve vid slutet af
1300-talet inkallade de berömdaste franska och nederländska bildhuggare. Främst
bland dem märkes Claus Sluter, skaparen af monumentet öfver hertig Filip och
Mosesbrunnen i Dijon med figurer som sprudla af lif.
Målarkonsten hade i de gotiska kyrkorna inga breda murytor till sitt förfogande.
En erättning fann den i de gotiska kyrkfönstren, hvilka täcktes med bilder i färger,
antingen så, att man på äldre maner ställde statyliknande figurer bredvid hvarandra,
eller genom att i medaljonger framställa smärre, sammanhängande, bibliska eller
legendariska scener. Ehuru man var hänvisad till endast ett fåtal lysande färger,
skapade man dock bilder af den största dekorativa verkan i fråga om färgprakt
och färgharmoni. Frankrike gick äfven här i spetsen, men äfven i Tyskland saknas
icke verkligt konstnärliga fönstermålningar, så t. ex. i Kölnerdömens kor, i Strass-
burgdömen, i Katarinakyrkan i Oppenheim. Alla öfverträffas dock i färgharmoni
och praktfull arkitektonisk inramning af de berömda fönstren i Königsfelden i Aargau,
som utfördes efter midten af 1300-talet.
Vid sidan af fönstermåleriet uppblomstrade äfven konsten att pryda handskrifter
med sirligt målade miniatyrer. Särskildt i Frankrike nådde denna konst under
konung Karls V:s jämförelsevis fredliga tidehvarf en hög fulländning.
Högre nådde emellertid 1500-talet i fråga om målarkonsten, såväl i Nederlanden
som i Tyskland. Utgångspunkten bildar staden Köln; här framträder redan omkring
midten af 1300-talet (sedan 1357 före 1378), en mästare Wilhelm, benämnd »von
Herle» (vid Aachen), hvilken vanligen betecknas som grundläggaren af målarskolan
vid nedre Rhen. Dock ega vi ingen genom urkunder styrkt tafla af hans hand,
och inom konstvetenskapen är man af olika mening, huruvida man får tillskrifva
honom denna riktnings tidigaste mästerverk, det s. k. Klarenaltaret med scener från
Jesu barndom, ett verk af utsökt kolorit och af en för denna tid ny innerlighet
i känslan, eller om det härrör från Wilhelms yngre samtida och lärjunge, Hermann
Wynrichs från Wesel. Höjdpunkten af den gamla kölnska skolan representeras af
kort tid efter 1450 aflidne Stephan Lochner, som med de gamle mästarnes innerliga
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
