Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - 1. Skandinaverna under vikingatågen
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
546
NILS HÖJER, NORDISKA FOLKEN.
Segersal!, vann - såsom han själf berömmer sig af på den stolla runstenen vid Jellinge
- icke blott hela Danmark utan ock Norge, och sedan detta senare rike för en tid
återvunnit sitt oberoende under Olaf Tryggvesson, blef det skattskyldigt under Sverige
och Danmark efter Olafs fall år 1000 sannolikt i Öresund. Själfständigt under Olaf
Haraldsson (1015) föll det åter under Danmarks konung Knut den Store, men till gengäld
gjorde sig Olafs son Magnus den Gode till herre i Danmark efter Knut den Stores
son Hardeknut och behöll det till sin död under upprepade strider mot Sven Estridsson,
som sedan inleder en ny konungaätt i Danmark, på fädernet af svensk härkomst.
Under det att de nordiska stammarne sålunda bekrigade hvarandra, var deras
uppmärksamhet dock
företrädesvis riktad
utåt, i begynnelsen
till försvar mot de
påträngande missio-
nerande folken och
under hela perioden
till förvärf genom han-
del eller rof. På grund
af de tre landens olika
läge och naturbeskaf-
fenhet fram träda vissa
olikheter i deras här-
färder till riktning,
syfte, karaktär och
resultat. Danmark,
som med inbegrepp
af de sydsvenska kust-
landskapen på denna
tid torde varit det
folkrikaste af Nor-
dens Jand, uppbar
framför andra det na-
tionella försvaret mot
det frankiska riket
och mot den kristna
kyrkan och utsände
utani tvifvel de största
härärne mot väster
och söder, ehuru äf-
ven norrmän och
svenskar samverkade
med danerna i dessa
trakter eller där upp-
Norrmännen, som vid
periodens början än-
nu icke voro enade i
hemlandet, började
leken åtminstone i
väster med ett rent
röfvartåg mot norra
England 793, och för
dem torde vikinga -
lifvet i och för sig
hafva i högre grad
än för de andra fol-
ken i det längsta varit
ett näringsfång. De
grundade ock snart
därefter vikingabol
under nprska höf-
dingar på de skotska
öarne och på Irlands
kuster. Utom stats-
grundaren Harald
Hårfager voro så godt
som alla norska ko-
nungar under denna
tid vikingahöfdingar,
i hvilkas lif det norska
konungadömet bil-
dar en episod. Sven-
skarne riktade sina
anfall hufvudsakligen
åt öster för att un-
derlägga sig kusterna
och behärska floder-
trädde på egen hand. Stenkyrka-stenen på Gottland. Efter fotografi, na, som det vill synas,
hufvudsakligen för
Handelns skull. Men de kunde ock drifva sjöröfveri i stor skala både vid Östersjön
och på Svarta och Kaspiska hafven. Att döma af handelsfördragen med kejsaren
i Konstantinopel (907, 911, 944) var det dock framför allt den öppna dörrens politik,
som medförde de stora härnadstågen, och det första anfallet mot Konstantinopel 865
torde haft ett likartadt upphof. Men af långt större betydelse än handeln med
Konstantinopel synes för det egentliga Sverige den orientaliska med araberna hafva
varit. Ända inemot slutet af denna period gingo lifligt trafikerade handelsvägar till
Volgabulgarernas och kazarernas land, där arabiska köpmän mötte från söder. De
svenska köpmännen tillbytte sig mot slafvar och skinnvaror, som väl mest vunnos
på vägen, väfnader, kryddor och metallarbeten för afyttring i Västerlandet eller
förbrukning i hemmet. Men framför allt voro de arabiska silfvermynten en begärlig
vara. Därom vittna de fynd af arabiska mynt, som under senare tider blifvit i
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
