Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - 1. Skandinaverna under vikingatågen
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
548 NILS HÖJER, NORDISKA FOLKEN.
i Danmark och framför allt genom sonen Knut den Store. Olof mottog dopet år
1008 af en biskop, den helige Sigfrid, som sändes till honom af biskop Bruno i
Polen, således väl i samförstånd med modern och hennes broder hertig Boleslaw.
Sigfrids frände Åsmund kom, ehuru angelsaksare, äfven hit öfver Polen och synes
under Olofs son Emund Gamle (f 1060) efter pojskt exempel hafva verkat för upprät-
tandet af en svensk kyrka, oberoende af Bremen. Vid denna tid, då den gamla
konungaätten på manslinien utslocknade, var kristendomen icke blott spridd i Göta-
landskapen utan ock väl känd och af många antagen äfven i Mälarlandskapen.
Därom vittna ojäfaktigt våra runstenar, af hvilka många kunna säkert sättas till
denna tid. Men ännu stod Uppsala tempel upprätt och hölls upprätt just därför,
att det af den stora mängden bland svearne betraktades som en symbol på deras
gamla öfverherradöme i Norden eller i Sverige. I stort sedt kan man tillämpa på
Sverige i det hela gutasagans uppgift om gutarne, att sedan de lärde känna kristna
mäns seder, antogo de kristendomen af fri vilja utan tvång. Men just därför blef
det en lång omvändelse och kristendomen blef länge en källa till politisk svaghet,
emedan den söndrade våra bygder, sedan man i grannlanden efter en kortare
jäsningstid kommit till en stadgad ordning och organiserat sig som kristna stater.
Det skedde i Danmark genom Knut den Store, i Norge genom Olaf Tryggvesson och Olaf
Haraldsson, hvilken senares död vid Stiklestad (1030) mot eget folk och senare upphöjelse till
nationalhelgon blef ett starkt både politiskt och kyrkligt föreningsband för norrmännen.
Mäster Adam, som hade sina uppgifter om Sverige från Danmarks konung Sven
Estridsson (1047-1076), hvilken tjenat tolf år i Sverige under sin frände Anund Jakob,
gifver oss från den bortdöende hedendomens tid följande skildring af Sveriges folk.
»Svenskarnes folk äro många, utmärkta genom krafter och vapen, dessutom till
häst och till sjöss de bästa krigare. Därför synas de genom sin makt betvinga
Nordens öfriga folk. De hafva konungar af gammal släkt, hvilkas makt dock beror
af folkets vilja, ty hvad alla samdräktigt funnit godt, måste ock konungen bekräfta,
om det ock någon gång händer, att det är hans bud, som de motsträfvigt följa.
Sålunda åtnjuta de hemma jämlikhet, men i strid visa alla fullständig lydnad för
konungen eller för den man, som konungen på grund af hans större erfarenhet
förordnar. Men om de i strid råka i trångmål, utvälja de bland den mängd gudar,
som de dyrka, en till att anropa om hjälp; honom äro de sedan efter vunnen seger
hängifna och sätta honom framför andra. Men nu erkänna de allmänt de kristnes
gud vara starkare än alla; de andra gudarne svika ofta, han åter är alltid den
pålitligaste hjälparen i svåra lägen.» I dessa ord är kristendomens tidigare historia
i Norden angifven. Så länge det icke var fråga om något annat än att få Kristus
erkänd som en gud vid sidan af och framför andra som en mäktig hjälpare, så
mötte missionen föga motstånd och ingen förföljelse. Men när prästerna kommo
med sina kraf på afhållsamhet från fråsseri, dryckenskap och otukt, förbjödo
äktenskap mellan fränder som en svår synd och fordrade dryga afgifter för kyrko-
byggnad, prästerliga förrättningar och syndabot, då reste sig folket till försvar för
sin hedniska frihet och sina gamla vanor och kristendomen fick många martyrer,
i Norge, där konungarne bröto väg för kristendomen med svärdet, säkerligen minst, i
Danmark, som omväxlande utsattes för påtryckning från det kristna Tyskland och
det hedniska Sverige, kanske mest och i Sverige längst.
De nordiska folken hade under periodens lopp inbördes afgränsat sig mot hvar-
andra dels därigenom, att de yttre inbördes gränserna blifvit mindre flytande, dels
därigenom att Norge och Danmark kommit under starkare påverkan af angelsaksiskt
och tyskt samfundslif och Sverige mera stod kvar på gammalnordisk grund. Deras
omedelbara område torde icke undergått någon större förändring. I söder var
gränsen densamma, som då Karl den Store omkring 811 i sin fred med danskarne
satte Eider som gräns, i öster hade stora marker vunnits och åter förlorats, i väster
likaså, men där var vinsten störst, enär Norge koloniserat och ännu behärskade
Färöarne och de skotska öarne. Där hade ock en fristat uppstått på Island (874-
930) med öfvervägande norsk befolkning och skaplynne men med någon inblandning
af svenska, danska och framför allt iriska element. Sedan kristendomen år 1000
blifvit på alltinget lagstadgad, fick den till följd af öns fattigdom och aflägsna läge
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
