Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - 2. Sverige under täflande konungaätter. Folkungarne
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
552 NILS HÖJER, NORDISKA FOLKEN.
Mot våra grannar, Norge och Danmark, följde Birger en väpnad fredspolitik. Han
mäklade i deras inbördes tvister, sökte vid personliga möten undanrödja uppkommet
missförstånd samt genom äktenskapliga förbindelser mellan regenthusen trygga vän-
skapen. Den tyska nationen var emellertid framför andra vår läromästare inom
olika områden. I trots af Tyska rikets oefterrättliga politiska förhållanden visade
dess folk vid denna tid en utomordentlig lifskraft och dådlust. Furstar och riddare,
präster, köpmän, bergsmän och bönder samverkade för utbredningen af tyskt språk
och tyskt herradöme åt alla håll och särskildt mot öster. De första svenska riddarne
torde varit ledamöter af tyska samfund, men det blef snart ett mönster, som efter-
liknades, då högättade och mäktiga män af konungen dubbades till riddare. Sam-
tidigt kom vapenskölden i bruk och blef under loppet af detta århundrade allt van-
ligare. Särskilda friheter och förmåner hade af ålder tillkommit konungens tjenare,
nu började man ock bereda dem och andra stormän ett särskildt skydd i högre
böter mot dråp och våld och skattefrihet för ryttartjenst i full rustning. Genom
friheter och celibat utsöndrades kyrkans tjenare samtidigt från »bondalagen» och
bildade en privilegierad klass. På Östersjön hade de tyska köpmännen till en början
seglat i gottländingarnes kölvatten till Novgorod och Duna, men redan under 1100-
talets senare hälft hade de förskaffat sig en sidoordnad ställning, skaffade sig eget
kontor i Novgorod och slogo sig ned på Gottland dels som borgare i Visby, dit den
gottländska handeln alltmera koncentrerades, dels som gäster från åtskilliga tyska
städer, som sammanslöto sig i ett förbund för befordran af gemensamma intressen.
På Birger jarls tid gick sannolikt den gottländska handeln till större delen genom
tyskarnes händer. De slogo sig också ned på Sveriges fastland och fingo med åbe-
ropande af äldre privilegier från Knut Erikssons tid en dubbelt privilegierad ställning
med valet fritt att slå sig ned som borgare och njuta all inhemsk rätt som svenska
borgare eller att komma som gäster och vara fria från skatt och tull. De
gåfvo hela vårt stadsväsen en tysk prägel, och då handel och förnämligare handtverk
inskränktes till städerna, uppstod ett tredje privilegieradt stånd, som än mera än de
båda andra var af främmande ursprung och nationalitet och behöll denna prägel
fram emot medeltidens slut. I bergsbruket blefvo tyskarne från första början våra
läromästare. Väl kände man af gammalt konsten att bearbeta myrmalmer, men det
egentliga bergsbruket, som gick ut på att bryta malmer ur bergen och smälta dem
i hyttor, lärde man sig först vid denna tid af tyska, särskildt sachsiska bergsmän,
som inkallades af regenter, biskopar och andra stormän eller medfördes af tyska
köpmän, som förvärfvade sig fyndigheter. Den sachsiska bergsrätfen tog sig därför snart
uttryck i särskilda för silfver-, koppar- och järnbergsmän utfärdade privilegier, och
äfven bergsmännens klass blef till mycket stor del rekryterad af tyskar eller »garpar»,
såsom de här kallades.
Liksom Birger jarl från första början sökte hos kyrkan stödet för sitt välde, så
sökte han ock framdeles att i samförstånd med den trygga sin ätt. Han underhand-
lade med påfven om sina söners hertigdömen och erhöll hans bekräftelse, men om
Birger hoppades att därigenom kunna afstyra tvedräkten, så räknade han fel.
Blott få år efter hans död stod tvedräkten i full låga mellan konung Valdemar
och hans bröder, och äfven mellan konungen och stormännen rådde split, som utan
resultat hänsköts till afdömande af konung Magnus i Norge. Då intfäffade en hän-
delse, som gaf kyrkan tillfälle att uppträda som skiljedomare och lägga samhället
för sina fötter. Valdemar inlät sig i en oloflig förbindelse med sin svägerska, som
varit nunna men aflagt doket och gjort besök hos sin sylter, drottning Sofia i Sverige.
Valdemar måste vallfärda till Rom för att vinna aflat men, som det vill synas, på
villkor, som erinra om Johans utan Land i århundradets början. I januari 1275
utfärdade påfven ett bref till ärkebiskopen och biskopen i Linköping, i hvilket han
uppfordrar dem, att som konungen icke erkände någon annan ofverherre än påfven
i sitt under den romerska kyrkan skattskyldiga rike och nu anropat honom om
skydd, de borde förebygga hvarje uppresning mot landets rättmätige konung. Redan
under föregående år hade han, tvifvelsutan med anledning af Valdemars besök, riktat
en uppfordran till »hertigen (Magnus), lagmännen, häradshöfdingare och andra för-
näma män i Sverige» att låta kyrkan njuta sin kanoniska domsrätt, frihet från alla
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
