Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - 2. Sverige under täflande konungaätter. Folkungarne
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
SVERIGE UNDER TÄFLANDE KONUNGAÄTTER. FOLKUNGARNE. 553
skatter på sina gods och rätt att där uppbära konungens böter samt rätt att utan
hinder af bördsrätten mottaga testamenten. Den påfliga handräckningen gjorde det
möjligt för Valdemar att upptaga striden mot Magnus, som under hans frånvaro gjort
sig till herre i riket. Men mesta delen af svenskarne höllo nu med Magnus, som
också köpte sig understöd af rytteri från Danmark. Valdemar blef sålunda slagen vid
Hofva i Västergötland och flydde ur riket. Därefter slöt sig folket allmänt till Magnus,
som valdes till konung och följande år kröntes i Uppsala. Men för att uppnå detta
måste han dels köpa kyrkans understöd genom rikliga donationer dels ock utgifva
en förskrifning, i hvilken han lofvade att tillmötesgå de i påfvens skrifvelse fram-
ställda krafven utom i fråga om testamentsrätten, där han gjorde förbehåll om öfver-
läggning med stormännen.
Löftet infriades kort därefter på en provinsialsynod i Södertälje, där kyrkan till-
försäkrades full skattefrihet och rätt till konungens böter på alla kyrkans dittills
förvärfvade gods. Löftet upprepades och utsträcktes i det allmänna frihetsbref, som
Magnus förlänade kyrkan vid drottningens kröning 1281. Äfven i fråga om den
kyrkliga rättegången gaf Magnus prästerskapet sitt stöd. Sålunda genomfördes de
kyrkliga anspråken på kort tid, prästerskapet var icke blott afsöndradt till en klass
för sig utan hotade ock att genom sina privilegier öfverbygga det borgerliga samhället
och göra Sveriges urgamla kungarike till ett prästgäll under den påfliga kurian.
Valdemar sökte till en början återvinna sitt rike genom mäkling af sin svåger,
konung Magnus i Norge, och sedan genom krig, i hvilket han understöddes af konung
Erik Klipping i Danmark och tyska trupper. Kriget gick honom icke synnerligen
lyckligt, och han fann sig föranlåten att i slutet af 1277 eller början af 1278 afstå
från alla anspråk på kronan mot rätt att under broderns öfverhöghet uppbära in-
komsterna i en del af riket. Mellan den svenske och den danske konungen ingicks
fred och förbund.
Följande sommar, då Magnus i Västergötland gästades af sin svärfader, grefve Gert
af Holstein, och en mängd tyska och danska riddare, kom en sammansvärjning till
utbrott, som närmast riktades mot de främmande stormännen, af hvilka en, den
danske riddaren Ingemar Nilsson, blef på stället nedhuggen. Hufvudmännen voro
söner till de män, som Birger jarl låtit afrätta i början af sin regering. Det upp-
gifves, att de äfven belägrat Magnus själf på Jönköpings hus, där han uppehöll sig
i slutet af året. En förlikning kom emellertid till stånd och ett konungens samtal
eller herredag utlystes till maj månad följande år på Alsnö i Mälaren (1279). Det
är tydligt af de åtgärder, som konungen längre fram vidtog, att han icke behärskat
ställningen på Alsnö. Icke heller de sammansvurne voro nöjda med resultatet, som
man kan se däraf, att de ehuru närvarande vid mötet icke beseglat beslutet eller
i Magnus’ bref därom nämnas som deltagare.
Såväl mötets beslut om 40 markers böter för våldgästning som sammanfattningen
och bekräftelsen af Birgers edsöreslagar voro tydligen riktade mot stormännen, men
på samma gång utfärdades det första allmänna stadgandet om skattefrihet för konunga-
tjenst och för krigstjenst till häst. Konungens och hans broder Bengts tjenare,
brytar och landbor skulle vara befriade från all konungens rätt, vidare ärebiskopens
och biskoparnes svenner och slutligen alla, som Ijenade till häst, hvem än de måtte tjena.
Under den följande tiden se vi konungen närma sig de sammansvurna stor-
männen och insöfva dem i säkerhet, därefter inbjuda hufvudmännen till sig samt
där gripa och låta afrätta dem under åberopande af majestätslagen (1280). Genom
nya eftergifter mot kyrkor och kloster sökte han binda dess tjenare vid sig och sin
ätt och ville nu äfven försona de afrättade herrarnes fränder genom att till dem
återställa en del till kronan olagligt indraget gods samt inleda äktenskapliga förbin-
delser mellan sina egna fränkor och några af de fientliga släkternas hufvudmän.
På samma gång utskilde han ur stormännens krets en trängre af »trogna rådgifvare»,
på hvilka han kunde lita, och blef så färdig att i Skenninge 1284 supplera Alsnö
mötes beslut.
Skenninge stadga gaf konungens person en ökad helgd genom den s. k. kungs-
friden, stadgade strängaste straff för alla hemliga sammanslutningar i synnerhet
mellan stormän och införde för samma syfte förbud att komma till konungens sam-
Världshistoria II. 70
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
