Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - 3. Danmark under Sven Estridssons ätt. Valdemarernas tid
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
DANMARK UNDER SVEN ESTRIDSSOftS ÄTT. VALDEMARERNAS TID.
557
Sedan Knut Lavards son lyckats besegra sina medtäflare och ena riket, uppgick
en tid af framgång och lycka för Danmark, för hvilken äran i första rummet till-
kommer biskop Absalon eller Axel och hans broder Esbern Snare. Väl erkände
Valdemar Fredrik Barbarossas öfverhöghet och tog sitt rike som län för att få hans
stöd mot venderna, men då kejsaren blef upptagen af sina italienska fejder och
inre tyska stridigheter, blef denna hyllning en tom form, som sönerna ej behöfde
upprepa, och 1214 erkände kejsar Fredrik II uttryckligen Danmarks rätt till allt det
land det innehade norr om Elbe och dess biflod Elde och i vendernas kustland,
Mecklenburg och Pommern.
Sällan har ett land blifvit på så kort tid uppryckt från hjälplöshet och förfall
till styrka och storhet som Danmark under Valdemar I (1157-1182). Han tuktade
venderna, eröfrade Riigen med dess fasta röfvarnäste Arkona och sökte samtidigt
utvidga Danmark åt norr genom att återupplifva dess gamla anspråk på Viken,
under det att han tillbakavisade kyrkans omättliga anspråk och höll sin ärkebiskop
Eskil i tukt. Förrädiska anslag inom riket nedslog han med kraft och tvingade
sina upproriska skånska undersåtar till lydnad, ehuru de understöddes från Sverige.
Verket fortsattes med än större
framgång under sonen Knut,
till en början fortfarande under
Absalons militäriska och dip-
lomatiska ledning. Redan 1197
utsträcktes härtågen ända till
Estland förmodligen icke utan
sammanhang med det svenska
härtåget dit året förut. Efter
ärkebiskop Absalons och Knuts
död (1202) förstod den yngre
brodern Valdemar Sejr att
begagna sig af splittringen
i Tyskland och med påfvens
stöd upprätta danskt öfvervälde
utefter större delen af Östersjöns
södra kust. 1206 kom han med
sin ärkebiskop Anders Sune-
son på korståg till Ösel, och
genom sitt tåg till Estland 1219
lade han detta land under Danmark, men det skedde under medverkan af en kon-
kurrerande makt, som redan var rustad att vrida honom segerns pris ur händerna.
Redan från början led det danska väldet öfver slaverna af den svagheten, att
det upprättats och upprätthölls under skiftande medverkan och täflan med den
tyska nationen, som icke länge kunde åtnöjas med att i dessa sina egna utmärker
spela den tjenade broderns roll. Denna inre svaghet medförde, att en enda katastrof,
konung Valdemars fångenskap genom svekfullt öfverfall af en tysk länsfurste, drog
hela det danska väldets fall på andra sidan Eider efter sig. Genom påfvens energiska
stöd fick väl Valdemar tillbaka de norra och östra delarne af Estland, men det var
ett vacklande välde, som en ny Valdemar, den fjärde, efter något mer än 100 år
skyndade att omsätta i penningar (1346).
I förhållande till sina skandinaviska grannar var Valdemar II från början mindre
lyckosam. Hans förbindelse med baglernas parti Norge bragte honom hvarken heder
eller fördelar, och de upprepade försöken att i Sverige återinsätta den fördrifne Sverker II,
som var Valdemars frände, medförde endast nederlag och tillfogade den danska riddar-
hären en allvarlig knäck. Emellertid förblef Valdemar efter alla sina olyckor och miss-
räkningar stark nog att fortfarande bjuda alla sina motståndare aktning och kunde egna
de sista årtiondena af sin långa regering åt ett fruktbringande lagstiftningsarbete, som fick
sin afslutning med Danmarks yppersta medeltida lagverk, den jutska lagen, antagen
och påbjuden till efterrättelse för Jutland och Fyen samma år, som konung Valdemar
dog (1241). Senare fann den äfven användning på Själland och i Skåne och gällde
Slaget vid Bornhöved 1227.
Efter en handskrift i Berlin af den omkring år 1280 afslutade
sachsiska världskrönikan.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
