Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - 5. Magnus Eriksson och Valdemar Atterdag
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
MAGNUS ERIKSSON OCH VALDEMAR ATTERDAG. 567
samma gång uppgjordes äktenskapskontrakt mellan Henriks son Albrekt och Inge-
borgs dotter Eufemia. I anledning af dessa händelser synes ledningen inom den
svenska regeringen, som ville upprätthålla fred med Danmark, hafva öfvergått till
ärkebiskop Olof, kallad den Vise, den energiske biskop Karl i Linköping, bägge
tillhörande förnäma släkter, och Birgers f. d. drots Knut Jonsson (Lejonörn), som omkring
1315 fått vika för Brunke, men nu återtagit sitt gamla ämbete efter Matts Kettilmunds-
son. De svenska rådsherrarne förbundo sig på ett möte i Skara juli 1322 att med
nedläggande af all inbördes fiendskap samdräktigt öfvertaga styrelsen och icke vidare
tillåta någon inblandning af hertiginnan. Det svenska exemplet följdes af norrmännen
på ett möte i Oslo februari 1323, där de öfverlemnade åt ärkebiskop Eilif att utse
en förman för rådet, som alla skulle lyda. Han utsåg Erling Vidkunssön, och
denne styrde därefter Norge med kunglig myndighet under Magnus’ återstående
minderårighet.
Matts Kettilmundsson blef anställd som höfvitsman i Finland, där en gränsfejd
pågick med Novgorod, förmodligen framkallad af det inbördes kriget i Sverige, ty
Birgers fogde på Viborg höll honom fästet till hända, så länge han lefde. 1322 blef
det anfallet af ryssarne men försvarades med framgång, och 1323 i augusti slöts i
Nöteborg den första fred med ryssarne, som bevarats till våra dagar. Gränsen drogs
då från Sestra eller Systerbäck upp i Saimas vattendrag och därifrån rakt ut i
Kajana haf, hvarmed man åtminstone från svensk sida afsåg Ishafvet. Freden torde
icke hafva medfört någon utvidgning af svenska väldet, snarare tvärtom. Sverige
var nu uttryckligen utestängdt från Ladoga. Matts Kettilmundsson synes emellertid
hafva fortsatt sina förbindelser med hertiginnan Ingeborg, hvilkens utestängande från
styrelsen i Sverige och Norge väl medförde fred mellan dessa riken och Danmark,
som räckte förmyndartiden ut, men dock icke hindrade, att hon och Knut Porse
fortfarande inblandade sig i Danmarks affärer. Där utbröt ett uppror mot Kristofer
under ledning af rikets förnämsta stormän, och grefve Gert af Holstein, som till-
tvungit sig förmynderskapet för sin systerson, den unge hertig Valdemar af Söder-
jutland, inföll i Jutland. På våren 1326 uppträdde han som Danmarks riksföre-
ståndare och fick sin myndling hyllad som dansk konung, sedan Kristofer nödgats
fly till Tyskland. Den unge konungen måste i sin handfästning afgifva en förbindelse,
att »hertigdömet Söderjutland aldrig skulle förenas med eller inkorporeras i Danmarks
rike eller krona, så att samma person blefve herre i bägge», och kort efter mottog
Gert själf på ett danehof i Nyborg förläning af Söderjutland som ett ärftligt län för
sig och sina efterkommande. Han var icke den ende, som belönades »för sina
otaliga välgärningar mot konungen och riket». Äfven öfriga deltagare i kriget mot
Kristofer fingo sin anpart af rofvet, således Gerts kusin, grefve Johan af Holstein,
som fick Femern, Laaland och Falster, och Knut Porse, som fick hertigdömet
Halland, d. v. s. södra Halland. Härigenom hade han nått en sådan upphöjelse,
att han nu aktades värdig äktenskap med hertiginnan Ingeborg. I förbindelse med
dessa händelser står förmodligen en fejd, som Matts Kettilmundsson från Finland in-
ledde med den danska staden Reval, men som af den svenska regeringen under
Knut Jonsson snart bilades, och en följd af den nya fejden mot Kristofer var säker-
ligen en förlikning mellan denna regering och hertiginnan Ingeborg, hvarigenom hon
tvangs att uppgifva sina svenska besittningar på gränsen till Danmark och att i
stället taga gods i Västmanland, som nyss blifvit lediga efter Magnus Ladulås’ änka.
Porse förvisades från Sverige, och Ingeborg förband sig att till Sverige öfverlemna
fästet Hunehals vid Kungsbackafjorden. Därigenom ville man tydligen bevara Magnus’
rätt till norra Halland efter sin fader och trygga Sveriges förbindelse med väster-
hafvet.
Snart kom det till uppresningar i olika delar af Danmark mot grefve Gerts rege-
mente; däraf begagnade sig konung Kristofer och slöt förbund med sin halfbroder,
hertig Johan af Holstein, som beslöt att återföra honom till Danmark. Grefve Gert
höll sig stilla och lät sin myndling, konung Valdemar, afdankas och återfå sitt gamla
hertigdöme mot att han själf fick vederlag i Fyen och arfsrätt till Söderjutland. Knut
Porse, som i spetsen för den själländska adeln haft att försvara Valdemars krona
mot Kristofer, tog i stället Estland som ärftligt hertigdöme, men dog redan följande
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
