Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - 5. Magnus Eriksson och Valdemar Atterdag
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
MAGNUS ERIKSSON OCH VALDEMAR ATTERDAG. 575
Men då var grefve Adolf redan försonad med Valdemar. På ett riksmöte i Kallund-
borg i maj samma år försonade sig denne också med sina egna undersåtar genom
att upprepa löftena från tidigare handfästningar, bl. a. om årliga riksmöten, och utver-
kade därigenom undersåtarnes förbindelse att enigt samverka med honom mot yttre
fiender. Med kännedom om den inre tvedräkten i Sverige kände han sig redan så
säker, att han i det från mötet utfärdade fredsbrefvet kunde utlofva återföreningen
med Danmark af dess förlorade provinser som en frukt af den inre freden.
Valdemar sökte nu också att genom löften och förespeglingar vinna hansestäderna,
som haft ständiga tvister med konung Magnus om sina handelsrättigheter, om afgif-
terna vid den stora höstmarknaden vid Skanör och om strandrätteii. I juli 1360
började han sitt skånska fälttåg med eröfringen af Malmö, den 9:de stod han framför
Helsingborg, dit Magnus och Håkan skyndat till Skånes försvar och där också hertig
Albrekt infann sig för att å ömse sidor erbjuda sina tjenster. Saken blef nu han-
skjuten till skiljedom af fyra ombud från hvardera sidan, bland hvilka å svensk
sida märkas Eriks förre råd Jon Kristineson och hertig Albrekt, som också fick
Helsingborgs slott sig anförtrodt. Kort därefter infann han sig hos Valdemar och
slöt med honom förbund, uppgaf Helsingborg och fordrade sedan sin betalning en-
ligt 1350 års fördrag. Snart voro alla de gamla danska provinserna återvunna utom
norra Halland. Äfven för den svenska här, som låg vid Rönneå, förde Eriks för-
trogne befälet: Erengisle jarl, Eriks f. d. marsk Magnus Nilsson (Längdbjelke) och
Karl Ulfsson (Sparre). De hafva intet annat uträttat, en att de på något sätt fått hertig
Bengt i sina händer och bragt honom om lifvet.
Konung Valdemar beslöt att begagna sig af omständigheterna i det af inbördes
split och misstroende sönderfallande Sverige och äfven eröfra Gottland, där han vän-
tade ett rikt byte. Han tog i förbifarten Öland, slog förnyade gånger den gottländska
allmogen, som lemnades åt sig själf såväl af de svenska regeringsherrarne som af
Visby borgare. Sedan bondehären den 27 juli 1361 förlorat nära 2,000 man utanför
Visby stadsmur, ansågo borgarne försvaret onyttigt och kapitulerade. En sträcka af
den östra stadsmuren blef nedrifven för den segrande danska härens intåg i staden.
Konung Magnus’ bannlysning blef på våren 1360 villkorligt suspenderad till påsken
1361, och den användes tydligen af biskopar och andra herrar som en tumskruf på
konungen. På våren 1361 inleddes på biskoparnes initiativ underhandlingar med
de holsteinska grefvarne om en ny äktenskaplig förbindelse för konung Håkan i
Norge med Elisabeth af Holstein, och som löftesmän för denna förbindelse utfäste sig
Erengisle jarl, Karl Ulfsson (Sparre) m. fl. af de till Tyskland utsända underhand-
larne att vända sig till grefvarne med slott och land, om förlofningen blefve bruten.
Samtidigt upplåts Kalmar slott till grefvarne som pant för en ansenlig skuld. Det
säger sig själft, att detta var herrarnes och ej konungarnes verk. I september af-
slöto de efter Visby fall å konungarnes vägnar med tyska furstar och städer ett
stort anfallsförbund mot Valdemar, beviljade hansestäderna nya privilegier och upp-
läto dem slott och län som panter. Emellertid har konung Magnus icke velat full-
ständigt böja sig, och man synes efter herrarnes återkomst från Tyskland med nog-
grant iakttagande af Brigitlas instruktioner velat undanskjuta fadern genom sonen,
denna gång Håkan. Först har biskopen i Åbo, Hemming, förevitat konungen hans
dåliga lefverne och onda rykte, och då detta ledde till att biskopen inmanades i
fängelse, blef Magnus själf kort efter fängslad i själfva domkyrkan i Kalmar i no-
vember 1361, förmodligen närmast med anledning af att han, ehuru bannlyst, åhörde
mässan. Håkan, som fått sig förelagdt som ett villkor för att hyllas som tronföljare,
att han måste »lyda sitt råd och sina tjenstemän», har till en början fogat sig, antog
titeln »Sveriges förste» och blef i februari 1362 hyllad som Sveriges konung vid
Mora stenar. Men det innebar icke Magnus’ afsättning utan ett erkännande af Håkan
som faderns efterträdare och kanske tillika ett provisorium med anledning af bann-
lysningen, ty Håkan åberopar konung Magnus’ samtycke till en förordning om den
finske, lagmannens deltagande i konungavalet och själfve Nils Turesson sökte bägge
konungarnes skriftliga förläning på Viborg. I april månad kungjorde konungarne
från Lödöse, att fred och vänskap nu var rådande mellan dem. Samtidigt gjordes
afbetalningar på skulden till påfven.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
