- Project Runeberg -  Världshistoria / Medeltiden /
578

(1917-1921) Author: Hans Hildebrand, Harald Hjärne, Julius von Pflugk-Harttung
Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
  Project Runeberg | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |   

Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - 5. Magnus Eriksson och Valdemar Atterdag

scanned image

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.

578 NILS HÖJER, NORDISKA FOLKEN.
af hertigens arfvinge och länsherre. Men några månader därefter gick han själf ur
tiden utan att hafva tagit något afgörande steg för att trygga den danska tronföljden
för någon af sina ättlingar.
De svenska herrarne bildade efter 1371 års fördrag en ring med Bo Jonsson
(Grip) som ledare till värn för svenskarnes herradöme i Sverige. Bo Jonsson hade
alltifrån 1363 års resning varit de svenska herrarnes förläggare. Till gengäld mottog
han förpantningar af slott och län, konfiskerad
e gods, som tillhört Magnus’ och
Håkans trogna tjenare, samt indräktiga ämbeten, som ytterligare förkofrade hans
ärfda förmögenhet. Redan i början af Albrekts
Dalarne, snart äfven lagman i Östergötland ocl:
kallas han drots och mottog småningom de viktigaste af rikets slott, bl. a. alla
fästen i Finland, där han ock var lagman, samt
regering blef han häradshöfding i
konungens ämbetsman, från 1375
Stockholm, Nyköping och Kalmar.
Förhållandet mellan konungen och hans mäktige ämbetsman var sådant, att den
senare icke vågade infinna sig hos den förre utan lejd, eller att den förre måste
uppsöka den senare.
Rättssäkerheten kunde under sådana förhållanden icke vara stor. 1374 blef den
ofvannämnde biskop Gottschalk ihjälslagen af en svensk riddare på allmän väg i sitt
eget stift så att säga å dragande kall och ämbetets vägnar, ty konung Albrekt, som
1367 hade fått smak på halfva kyrkotionden, lät sedan förnyade gånger påbjuda en
sådan skatt, men biskop Gottschalk, som kunde åberopa sitt speciella frihetsbref för
Linköpings stift, har försvarat sin uppbörd. Också finna vi konungen taga dråparen
under sitt hägn. En dylik rättskipning öfvade ock rikets drots, som ett årtionde
senare nedhögg »den gode mannen» Karl Niklasson vid högaltaret i Riddarholmskyrkan
»för hans stora och mångfaldiga brott».
När sådant kunde hända biskopar och frälsemän, är det lätt att förstå, hurudan
rättssäkerheten varit för de mindre mäktige. Ett vittnesbörd därom bland många
andra är förnyandet och besvärjandet af de gamla fridslagarne och påbud om allmän
landsfred efter tysk förebild.
Albrekt, som var en lättsinnig och slösande herre och hade stora skaror af tyska
landsmän att belöna, kunde omöjligen vara någon vän af vare sig den svenska
kyrkans eller det världsliga frälsets privilegier. Hans tron stod till följd däraf på
svaga fötter och hans omtänksamme fader sökte tidigt råda bot därför genom
mäktiga förbindelser utomlands. Sålunda erhöll han åren 1373 och 1375 såväl
kejsar Karls och konung Wenzels i Böhmen som andra tyska furstars garanti för
sonens svenska konungadöme, och när någon större fara hotade, for konung Albrekt
själf öfver till Tyskland och drog till sig de tyska riddarskarorna, som han sedan
medförde till Sverige.
Vid konung Magnus’ död mot slutet af år 1374 borde hans underhållsland hemfalla
till Sveriges krona, men regenternas uppmärksamhet drogs denna gång snart åt annat
håll, tvisten om Danmarks krona efter konung Valdemars död. Margareta var då 22 år
gammal och tyckes genom anlag och uppfostran hafva blifvit väl förberedd att fullfölja
faderns politik. Hon började genast verka för sin sons val genom eftergifter och
löften åt alla håll, under det att hertig Albrekt sökte stärka sonens tron genom
förbund med kejsaren och Danmarks gamla fiender i Tyskland, särskildt de hol-
steinska grefvarne, som han belönade med Söderjutland. Under det att opinionen i
Danmark sålunda vände sig emot Mecklenburgarne, förstod hon äfven att vinna
hansestäderna genom löfte att bekräfta deras privilegier i Norge. Städerna, som genom
1370 års fred voro insatta som medbestärnmare vid det danska konungavalet, höllo
sig emellertid skenbart tillbaka för att icke draga öfver sig ett krig med Mecklen-
burgarne och deras gynnare i Tyskland. Sålunda valdes Olaf Håkansson till konung
i Danmark på ett riksmöte i Slagelse i maj 1376. Sedermera lyckades hon genom
underhandlingar, skiljedomar och förespeglingar att uppskjuta den afgörande kampen
moto Mecklenburgarne, tills den gamle hertigen gått hädan 1379.
Året därpå dog konung Håkan midt under brinnande krig med »tyskarne i
Sverige», hvarunder Skara och Jönköping brändes af en dansk-norsk här. Dödsfallet
medförde, att Margareta nu ensam öfvertog förmyndarstyrelsen för Olaf i Danmark
och, då han omedelbart erkändes som arfkonung i Norge, också där erkändes som

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Project Runeberg, Sun Jan 9 18:38:37 2022 (aronsson) (download) << Previous Next >>
http://runeberg.org/vrldhist/2/0606.html

Valid HTML 4.0! All our files are DRM-free